LÅNGSIKTIGHET OCH KORTSIKTIGHET
Biavel är inte så lätt. Binas parningsbiologi, haploida drönare, deras känslighet för inavel är faktorer som försvårar. Men det som inte är enkelt är ju istället intressantare. Det finns många som anser det enkelt och är tvärsäkra på hur man ska göra. Men tvärsäkerhet döljer ofta bristande kunskap. Ju mer man vet ju mindre tvärsäker och desto ödmjukare brukar man bli. Jag erinrar mig en strip av Tuffa Viktor, en serie som jag saknar på seriesidorna idag. Han säger ofta kloka saker som den här: - Man kan aldrig vara riktigt säker på någonting. – Är du säker på det? – Bergsäker!
Jag läser i Norges Birökterlags avelsplan, som nu håller på att uppdateras: ”Målet med avelsarbetet är maximal genetisk framgång utan för stor förlust av könsalleler. Dessa två mål står i strid med varandra genom att stark selektion ger stor genetisk framgång och samtidigt kraftig förlust av könsalleler (stor risk för inavelsdepression). Å andra sidan innebär för svag selektion liten eller ingen avelsmässig framgång.”
Just där står vi. Inte så att vi ska välja det ena och måste avstå det andra, nej, vi måste klara båda. Därför har vi i Projekt NordBi till vårt förfogande 2 parningsstationer, Lurö och Hästliden, där vi i regel parar med systerserier. Vi har inseminering men vi har också populationsparning i reservatet i Jämtland och i några renparningsområden. Förra året parade vi med en population hos Sven Carlsson i Djupsjö. På Lurö hade vi 6 utvalda drönarsamhällen från 4 olika linjer. Detta för att slå vakt om den genetiska bredden. I år kommer vi att gå tillbaka till systerserie. Värmland har nu renparningsförutsättningar i en stor del av den nordligaste delen av landskapet. Tanken är nu att ha en bredare parning där, något som brunbiodlare på norska sidan också kan vara intresserade av. I år blir det några systrar Olasbyn som ska vara drönarlinje på parningsplatsen som Jean Berg ansvarar för i Sunne, men om några år kan det bli aktuellt med den bredare drönarbasen. Vi skulle då få tillgång till dessa båda parningsmetoder i området: Lurö systerserie, norra Värmland population.
SBR och BF ska nu sätta sig tillsammans för att ta fram en gemensam avelsstrategi. Grunden är BFs idé om ett ”produktionsbi”, något slags superbi, som producerar väsentligt mer honung än dagens bin. Produktionsintressena ställer krav och det ska vara snabba resultat. Biavel tror jag inte går att genomföra snabbt. Man måste ha tålamod, man måste vara långsiktig. Vem har tid med det? Det som jag anser en avelsplan eller avelsstrategi måste ha i botten är ett vaktslående om de rena raserna. Varken renrasaveln eller kombinationsaveln har några förutsättningar för framgång om man bara har bastarder att utgå ifrån.
Jag läser vidare i den norska avelsplanen: ”Siffror från B-kontrollen 1999, testning 2000 och 2001 visar en reduktion i honungsutbytet på 33,3 %, 36,6 % och 23,3 % när bina bedöms som ”sinte”, dvs aggresiva, i förhållande till snälla”. Äntligen ett grundskott mot den seglivade myten om att arga bin ger mer honung. Tack för det!
Jag läser också ett stycke som behandlar ”krysningsbier”. Det är ju känt att speciellt yrkesodlarna vill har korsningsbin för att uppnå heterosiseffekt och därmed högre honungsskörd. Citat: ”Det har genomförts två korsningsförsök. Det första omfattade buckfast-drottningar och nordiska drönare. Dessa blev jämförda med rena nordiska och rena buckfast. Det andra försöket omfattade buckfastdrottningar parade med krainerdrönare, vilka blev jämförda med rena krainerdrottningar. Rena buckfastdrottningar var inte med i jämförelsen. Om sådana korsningar hade gett goda resultat hade man kunnat tänka sig att producera sådana som bruksdrottningar. Emellertid gav ingen av korsningsprojekten några entydiga resultat som tyder på att man bör gå över till korsningar framför rena raser.”
Det här var också bra att får utrett. Nog har vi haft det på känn att det är så, men många påståenden om fantastiska heterosisresultat har imponerat. Det här säger inte att det alltid är så här, men jag tolkar det som att det inte är så självklart att korsningar ger goda resultat.
Det nordiska biet är ett bra bi, bättre än de andra raserna i vissa egenskaper, sämre i andra. Vad vår utmaning är, är att vi måste tålmodigt jobba vidare mot vårt mål. Vi måste lära oss mer och mer och bli allt bättre i vårt avelsarbete. Vi måste också lyckas att hålla reservat och renparningsområden ”rena”. Vi har tyvärr sett vid några tillfällen då ”orenhet” kommit in i vårt material och delvis spolierat det. Vårt ambitiösa mätprogram är en garant, att det inte hinner gå långt i sådana fall utan problemen upptäcks medan det går att åtgärda dem.
Vi har ingen anledning att vara något annat än optimister, men vi måste vara både tålmodiga och envisa. Nya entusiastiska grupper dyker upp och vi ska stötta dem på bästa sätt. Vi tillsammans jobbar i ett projekt som går framåt och det är inspirerande.
Ingvar Arvidsson