Om jag räknar binas vinterhalvår från invintringen den 15 aug till den första rensningsdagen så blev mars den kallaste månaden med –25 grader. För bina är inte kylan något problem det finns flera undesökningar som visar att bisamhällen i vinterklot överlever temperaturer på –40 grader men det som krävs är  kontinuerlig tillförsel av rätt bränsle och binas väl fungerande nersystem som i rätt tid ger samverkande information om var de ska befinna sig i klotet för att så många som möjligt i samhället ska kunna överleva vintern.  De gånger som jag har förlorat något samhälle under vintern har som regel berott på att jag varit alltför optimistisk och gjort felet att invintra ett alltför svagt samhälle.

Ingen varroa - ännu

Mars är för mig den månad när bina och jag börjar få kontakt med varandra. Rensningsflykten som i år skedde den 24 mars för 8 av mina 10 invintrade samhällen känns för mig som biårets nyårsfest och jag tror att även bina känner en lättnad att få flyga ut och göra sig av med sin ballast i snön. De övriga två med flustren mot norr i paviljongen väntar ännu på den lyckliga dagen.

Jag var inställd på att 2004 skulle bli det år då varroakvalstret skulle invadera min bigård men så blev inte fallet. Jag ser inte några kvalster i de vinternedfall som jag just nu har undersökt men jag väntar med en känsla av olust på vad som kan komma under den här sommaren.

Redan dagen därpå den 25 mars var utrensningen i full gång och bina har ingen svårighet att flyga ut med de torra döda bina på nätbottnarna. Nu kom också bina hem med pollen från blomrabatternas och trädgårdens budbärare – vintergäcken och det är säkra tecken på att allt är som det ska.