DET MÖRKA BRUNELLABIET

Längst in i en dal på 1.000 meters höjd över havet, och omgiven av höga berg, ligger de österrikiska mörkbiodlarnas parningsstation. Platsen är en del av ett naturskyddsområde och inga andra biraser än den mörka västeuropeiska är tillåtna. I Österrike sanktioneras renparningsområden av den österrikiska staten. Chefen för parningsstationen, Karl Strickner, håller här 12 drönarsamhällen. Varje år parar dryga 20-talet österrikiska mörkbiodlare omkring 600 brunella-drottningar på stationen.

Brunellabiet

Brunellabiet har stora likheter med det mörka bi som tidigare förekom, och fortfarande förekommer, i stora delar av Schweiz. Det handlar om ett godmodigt, friskt och svärmtrögt bi som övervintrar mycket bra, och som är väl anpassat till de lokala dragförhållandena. För de lokala biodlarna är det således ett mycket lämpligt bi, som det är lätt att ha att göra med. Honungsskörden är alltid mycket tillfredsställande, förutsatt att draget av skogshonung (honungsdagg) kommer som vanligt. Drottningarna är mycket långlivade (upp till 5 år), och stilla drottningbyte är vanligt förekommande.

Brunellabiet har odlats systematiskt sedan 1925, och parningsstationen i Hinterautal öppnades 1947. De goda resultat som Brunellaodlarna nått, har sin förklaring i ett mycket noggrant urval av drönarsamhällen, och på den mycket säkra parningsstationen. Drottningarna i drönarsamhällena väljs ut bland testsamhällen i bigårdar, till vilka alla Brunellaodlare regelbundet skickar framstående djur. Verksamhetens testsamhällen sköts mot ersättning av lokala biodlare.

Urvalet sker med utgångspunkt från noggrant förda anteckningar och på basis av morfologiska kännetecken som cubitalindex och diskoidalundersökningar. Urvalet koordineras av Hans Trenkwalder, talesman för de österrikiska mörkbiodlarna. Tack vare detta noggranna och systematiska arbete har man lyckats att bevara ett framstående bi av inhemsk stam.

Samarbete och renparning

Odlarna av Brunellabiet samarbetar även med andra grupper, till exempel i Schweiz. Området där Brunellabiet odlas är inte särdeles stort, och basen för odlingsarbetet kan behöva vidgas. Liksom alla rasodlare har man problem med att odling av främmande raser, och raskorsningar, förekommer, till och med i det egna området. Detta medför att det inte är möjligt att para i de egna hemmabigårdarna, om man vill åstadkomma renparade drottningar. Hemmaparning utan risk för inkorsning av främmande raser är ett mål som, också i Tyrolen, endast går att uppnå om renparningsområden kommer till stånd. En hybridisering innebär stora nackdelar för alla biodlare, och kan mycket väl vara en av förklaringarna till att så många biodlare slutar, och till att antalet bisamhällen fortsätter att minska.

Före hemresan besökte de Schweiziska biodlarna Hans Trenkwalder i hans hembigård, och kunde konstatera att de mörka bina var mycket lugna och flitiga under det pågående honungsdraget. Detta var, liksom i fallet med de Schweiziska biodlarnas egen inhemska ras, endast möjligt genom ett noggrant urvalsarbete och genom att parning på en väl placerad parningsstation.