Biodlare har naturligtvis ofta sneglat på hur avkastningen har ökat hos andra husdjursarter. Mjölkkorna har flerdubblat sin produktion under de senaste 50 åren, grisar och gödkycklingar växer avsevärt snabbare och hönsen värper mycket fler ägg. Detta har åstadkommits genom avelsarbete, som naturligtvis har en baksida med sjukdomskänslighet, svårare förlossningar och kortare livslängd. Men ingen kan ifrågasätta de fantastiska avkastningsökningarna som skett. Varför då inte åstadkomma samma förbättring av binas avkastning? Det borde väl gå?

Tredubbling av skördarna?

Det figurerar i bl a Biutredningen uppgifter, att honungsavkastningen under 1900-talet ökat från 10 till 30 kg per samhälle. Denna uppgift har jag inte sett ifrågasatt, vilket är anmärkningsvärt. Det kan naturligtvis vara begripligt, att de som arbetat för att förbättra honungsavkastningen, gärna vill se något resultat av dessa ansträngningar. De ansträngningar som framförallt gjorts är ju import av främmande biraser, avelsarbete på dessa och försök med olika korsningar för att få fram en heterosiseffekt.

Det är sannolikt, att det skett en viss skördeökning. Vi har dels fått in nya jordbruksgrödor som ger mycket nektar och dels nytt och bättre kupmaterial, men även biaveln har säkert haft en viss betydelse, främst genom svärmtrögare bin, som gör det möjligt att hålla ihop stora samhällen.

Går vi tillbaka i tiden före ramkupans tid, så gick det helt enkelt inte att hålla särskilt stora samhällen och det gick heller inte att lagra de mängder honung vi idag kan ha i en och samma kupa. Svärmningen var naturlig och nödvändig för att begränsa samhällets storlek.

Bra skördar på 1500-talet

Genom Erik Husbergs avhandling Honung vax och mjöd har vi fått en unik presentation av biodlingen under 1500-talet. Om vi väljer att just se på honungsskördarna så har Erik räknat fram, att det skördades under "ett medelgott" år 5,2-7.8 kg och "ett mycket gott år" 10,5-17.5 kg per samhälle. Till detta ska läggas vinterfodret som bör ha varit 10-12 kg honung. Det innebär en medelskörd på 15-20 kg per samhälle under normalår och ca 20-30 kg ett mycket gott år.

Det nordiska biet ligger bra till

Går vi fram till 1900-talet så har vi uppfattningen, att det nordiska biet inte väsentligt har ökat sin honungsproduktion under detta århundrade. Det nordiska biet har inte varit utsatt för något avelsarbete som lett till högre avkastning. Ändå kan vi idag säga, att vi har skördar i full paritet med övriga raser. Årsrapporten från Norra Älvsborg för 2002 visade att högsta avkastningen hade ligustica och mellifera medan carnica och buckfast låg klart lägre. I Jämtland hade nordbiodlarna en skörd kring 60 kg förra året och några toppar upp mot 100 kg.

Uppgifter från Västerbotten från 1930-talet visar på en medelskörd på ca 27 kg (troligen nordiska bin) (A. Lundgren, G Notini: Boken om bina. 1943).

Vi får nog inse, att bina gör maximalt vad ett bi kan göra när nektarn rinner till. De är beundransvärt effektiva. Under draget vill vi ha så stora samhällen som möjligt men under dragfria perioder så små och snåla samhällen som det går. Det nordiska biet ligger nog bra nära det optimala för att vara både effektiva och snåla. Det nordiska biet kan under bra dragförhållanden ge 150 kg men det kan också klara sig i magra områden, t ex Augustowa i NÖ Polen, där inga andra bin överlever.

Bevara våra bin lite vilda!

Vad jag vill påstå är, att vill man ha höga honungsskördar ska man placera sin bin i bra dragområden, men också friska bin, svärmtröga bin, rätt skötsel och lämpligt kupmaterial har betydelse. Men biet har vi inte förändrat och frågan är om vi ska förändra det! Biet är ingen mjölkko och ingen värphöna. Det är fortfarande en så pass vild djurart att det kan överleva i t ex ihåliga träd och fungera precis som det har gjort i tusentals, för att inte säga miljontals år. Vad vi har gjort biet, det är nog precis det som Hans Röj säger när han påstår, att det finns inga dåliga bin innan vi förstört dem med vår avel. Därmed inte sagt att vi ska avhålla oss från att bedriva avel. Naturen själv bedriver avel genom en stenhård selektion på allt som inte håller måttet. Som biavlare får vi inte hålla dåliga bistammar "under armarna" utan selektera hårt och gynna friska, livskraftiga, lugna, goda övervintrare och inte minst bevara en bred genetisk variation – då får vi också de goda honungsskördarna.