VÄSTERBOTTEN INFÖR ETT NYTT ÅR
Ett arv att förvalta
Jag bläddrar i en gammal bok om bin tryckt 1943. Titeln är "Boken om bina" och författarna heter Alexander Lundgren och Gösta Notini. I kapitlet "Från världens nordligaste bigårdar" står att läsa om den norr- och västerbottniska biodlingens historia. Det framgår att honungsskördarna under nästan hela 1930-talet var högre i Västerbotten jämfört med riksgenomsnittet. Det var före rapsodlingens genombrott som skulle föra slättlandskapen i söder till skördetoppen. Trots att man redan i början av förra seklet genom inköp av samhällen från kontinenten införde främmande biraser till norra Norrland var det med största sannolikhet nordiska bin som svarade för merparten av honungsskördarna här i Västerbotten på den tiden. Är vi på väg tillbaka dit ?
En rejäl vinter
Få biodlare i Norrland önskar tillbaka de tövädersvintrar som vi fick uppleva alltför många gånger under 1990-talet. Det är med tillfredsställelse man konstaterar att vi nu håller på att lämna ännu en rejäl vinter bakom oss. En av gammeldags typ med någorlunda stabila förhållanden vad gäller snötäcke och kyla som periodvis lagt sordin på diskussionerna om den globala uppvärmningen – för det är ju så vi fungerar vi människor, vi bejakar de korta perspektiven i de stora sammanhangen. Det borde ha varit en gynnsam vinter för bina utan störande vårvärme och slask under midvintern. Och skulle våren fortsätta sin framryckning i samma tempo, som vi sett den göra i mars, skulle det kunna innebära en riktigt tidig start på bisäsongen liknande den vi fick uppleva i fjol. Men än är tiden för bakslag lång så jag nöjer mig med att konstatera, att alla de tiotalet samhällen jag hittills inspekterat genom plasten varit vid liv –peppar, peppar. Jo, jag vet att den svåraste tiden återstår men ändå….
Årets avelsmaterial
Även i år kommer vi att ta merparten av avelsmaterialet från
Jan Westerlunds bigårdar eller från Ultervikspopulationen, som vi
tidigare kallade denna breda population av nordbistammar. Vid en genomgång av
de drygt 100 samhällen det handlar om har en tredjedel fått höga betyg i bedömningarna.
Det innebär att de har 5:or eller 4:or i minst två av egenskaperna svärmtröghet,
temperament och kalkyngelfrihet. 
Det
är samhällen med drottningar födda mellan 1998 (!) och 2001
Som framgår nedan domineras gruppen av samhällen med läsöarv.
Av dessa 33 samhällen är dock endast 15 vingmätta och med kravet på minst 75 % melliferainslag faller 8 av dessa ur ramen. Det återsår med andra ord att kontrollera vingarna på de av de övriga 18 som klarat vintern. Tyvärr blev inte så många prover av gråbin tagna i höstas varför det blir till att "hänga på låset" med provtagningen nu i vår. Vi kommer att träffas i drottningodlargruppen inom kort för att diskutera sommarens arbete och hur vi går vidare i avelsarbetet. Jag undersöker också möjligheten att få loss lite projektmedel till vårt arbete via länsstyrelserna i de nordligaste länen.
Hästliden
Parningsstationen i Hästliden fick en flygande start i fjol med ett bra resultat både vad gäller antal inlämnade och äggläggande drottningar. Vid en jämförelse med andra stationer blev kostnaden per drottning också tillfredsställande - de långa transporterna till trots. Vi ser fram emot en lika välorganiserad verksamhet i år dock medvetna om att vi inte ska frestas räkna med en lika gynnsam sommar som den sistlidna. Vilket drönarmaterial vi ska satsa på har vi inte kunnat bestämma ännu. Det återstår att kontrollera vingar på ett antal kandidatsamhällen. En ambition är i alla fall att utöka antalet drönaresamhällen något jämfört med i fjol. Som en kuriositet kan nämnas att honungen från Hästliden inte kanderade och hade en fin, speciell arom. Anar man månne något exklusivt i denna fjällnära produkt?
Yrkesodlardagar i Skogsbo
Sista helgen i februari hade vi en träff med 13 biodlare från de norra länen på Landstingets kursgård Skogsbo i Vindeln. Åke Jonsson hade tagit initiativ till träffen som i första hand vände sig till större biodlare och biodlare med tankar på utökning och rationell drift. Vi konstaterade, att de närvarande sammanlagt representerade över 700 bisamhällen - en ganska betydande del av norrländsk biodling således. Men eftersom storbiodlarna är lätt räknade på dessa breddgrader fanns det också plats för några rena hobbyodlare, vilket medförde diskussioner med en bra blandning av rationellt tänkande och nya ideer. Varje deltagare presenterade en eller två frågeställningar för diskussion. Det visade sig inte svårt att fylla tiden trots att endast två förberedda inlägg förekom. Torgny Berglund talade om övervintring i olika kuptyper och undertecknad om avelsarbete och om hur vi jobbar i Nordbi-projektet. Två dagar i fin miljö fyllda av bisnack och god förtäring passerar trots allt ganska snabbt. Åke fick en välförtjänt eloge för ett bra initiativ med en uttalad förhoppning om upprepning i någon form kommande år. Bakläxa fick han bara på en punkt – den totala frånvaron av kvinnliga deltagare. Åke försäkrade dock att detta berodde på olyckliga omständigheter och sistaminutenförhinder –en förklaring som slutligen godtogs.
För oss som jobbar med det nordiska biet är det i alla fall glädjande att konstatera, att intresset för projektet tycks vara stort även bland de större biodlarna. Visst återstår det en del innan vi kan presentera ett "yrkesodlarbi" men problem finns å andra sidan i alla raser. Det råmaterial vi jobbar med representerar en stor genetisk variation med stora möjligheter. Om vi rätt förvaltar vårt pund borde det nordiska biet ha goda förutsättningar att återta en ledande position i norra Sverige.
