VERKSAMHETEN I GUSTAVSBERG 2003

Övervintringen 

Samtliga invintrade samhällen klarade vintern mycket bra och den 13 mars var det tillräckligt varmt för att 10 av paviljongens 14 samhällen bestämde sig att flyga ut för rensning. De övriga 4 som har flustren mot norr väntade ytterligare några dagar. Den 20 mars fick jag höra det härliga ljudet av flygande bin även här. Jag kunde nu göra den första besiktningen och kontrollen av samhällenas övervintring viket avslöjade att bina i de flesta kuporna i stort sett fyllde lika många kakgator som vid invintringen. På kvällen några dagar senare kunde jag också med ficklampans hjälp se att flertalet bottnar var rensade från döda bin och var torra och fina. Övervintringen sker sedan flera år tillbaka i två lådor på nätbotten och med foderramarna i den övre lådan.

Jag bestämde mig redan 1972 för att satsa på det norska rammåttet, kanske främst för att jag tyckte mig se att bina och drottningen kunde få ett stort och sammanhängande yngelklot med plats för välformade pollenförråd kring ynglet. De fyllda honungsramarna kan tyckas tunga men vid skattningen har jag inte mer bråttom än att jag kan plocka en ram i taget och samla dem till en lagom tung börda. Bina skakar jag lätt bort och de få som blir kvar får sig en lätt avborstning från en vingpenna från en måsvinge.  

Förberedelser och förhoppningar

Våren var bättre än vanligt, lagom med regn och en temperatur som fick bina att dra in mängder av pollen. Redan vid midsommar hade alla samhällen sin tredje låda påsatt och jag kunde även konstatera att bina samlat in riktigt bra med honung och hade härliga yngelklot. Allt såg ut till att bli ett bra år. 

Motgångarna tornar upp sig

Här på ostkusten började nu en intensiv och långvarig torka. Trädgårdarnas blomsterprakt förbyttes till slokande och livströtta blommor, där varje nektardroppe snabbt dunstade bort. Bina flög visserligen ut som vanligt men nu var det vattenhämtning som gällde. Skogs- och parklindarna, som ofta ger ett bra drag hos mig, slutade att ge och bladhonungen försvann helt. Avsaknandet av drag ledde till en kraftig nedgång i yngelsättningen och tyvärr även till en intensiv svärmningslust. Att se fram emot ett bra höstdrag i den nu rödbrända ljungen var ju helt uteslutet. En tröst en sådan här sommar är ändå den att jag inte försörjer mig på biodlingen. 

Ett sällsynt besök

Bålgetingar är mycket sällsynta här och jag har bara två gånger i mitt liv lyckats få syn på en sådan, men så en dag fick jag uppleva hur en bålgeting jagar bin. När jag en varm dag gör min vanliga runda runt paviljongen får jag plötsligt höra ett dovt surr runt mitt huvud samtidigt som jag får syn på en stor och grann bålgeting som sakta och oberörd seglar fram mot ett av flustren. Den stannar upp i flykten och inväntar ett hemvändande och tungt lastat bi utan dramatik fångar den lätt ett bi, tar fast det i sina käkar och sätter sig lugnt på ett björkblad och börjar med frambenas hjälp forma en matportion och flyger sedan stilla därifrån. Trots mina varma känslor för bina unnar jag ändå denna sällsynta gäst ett skrovmål. 

Avelsverksamheten

Även om årets motgångar var stora kunde den planerade aveln ändå genomföras som beräknat.

26 testdrottningar kunde levereras till projektet.

19 drottningar inseminerades varav alla blev äggläggande och invintrade. 

En kakbit med ägg och späda larver har sänts till Håkan Rönnberg. Han lyckades mycket bra och det bådar gott för framtiden, vi behöver fler unga drottningodlare.

5 biprover med 30 bin i varje har sänts till Zoologisches Institut i Bern för DNA- analyser. Man är där bl.a intresserad av att undersöka melliferabin från vårt projekt.  

Slutord

Jag har i höst invintrat 12 fina samhällen och trots att året skördemässigt blev det sämsta på 40 år ser jag med tillförsikt fram mot ett nytt biår.

Nu startar en period med livliga drömmar och förhoppningar som måhända kan grusas av den bistra verkligheten men som ändå skänker biodlaren ljuvliga känslor.    

Ingvar Pettersson  

E-post: ingvar.p@nordbi.nu