VARROAKILLERFAKTOR – RÄKNA SKADADE KVALSTER! 

Alois Wallner bedriver en yrkesbiodling med omkring 700 bisamhällen i den lilla staden Randegg i NiederÖsterreich, Österrike. Sedan mer än femton år tillbaka genomför han urval på sina bin, i syfte att förstärka en särskild egenskap hos biet. Det handlar om VarroaKillerFaktor, VKF, en egenskap som yttrar sig genom att bina skadar eller dödar varroakvalster.

Vax utan restsubstanser

Som yrkesbiodlare med mer än 700 bi-samhällen har Wallner sedan 1985 varit tvungen att ta sig an problemet med Varroa destructor. Wallner betraktar sig som lärljunge till den alltför tidigt bortgångne Dr. Josef Bretschko. Först 1988, då Bretschko rekom-menderade även andra behandlingar än myrsyra, började Wallner utveckla sin egen strategi mot kvalstret: Främjandet av, och odling för, ett naturligt varroamotstånd.  

Wallner, som sedan första början endast använt myrsyra vid sina årliga bekämpningar av varroakvalstret, anser att hans bivax, tack vare detta, är helt och hållet fritt från restsubstanser. Bivax helt fritt från restsubstanser är, enligt Wallners uppfattning, själva förutsättningen för att ett meningsfullt urval bland bina skall kunna äga rum. 

Redan 1990 beskrev Wallner sin urvalsmetod i en bok utgiven på eget förlag. Metoden tar sin utgångspunkt i att många av de kvalster som, från bisamhället, faller ner på bottnen, har tillfogats skador av bina. För detta upplägg har Wallner fått ta emot mycket kritik från forskarvärlden. 

VarroaKillerFaktor – VKF

Wallner använder termer som ”primärselektion” och ”sekundärselektion”. Som ett första urval mätte Wallner angrepps-graden på ynglet. Om 50% av ynglet var angripet betraktade han nivån  som ”dödlig”, men menade att det ändå var lätt att rädda samhället genom behandling med myrsyra. Dessa bisamhällens arvsanlag uteslöts förstås från det fortsatta avelsarbetet, men Wallner betonar att samhällena som sådana ändå inte gick till spillo. Wallner uppger att angrepps-graden avseende ynglet kan fastställas med hjälp av en pincett. (Per Ideströms anmärk-ning: Här kan paralleller dras med det arbete som Harbo/Harris utför i USA). 

Nästa steg i urvalsarbetet handlar om att identifiera bisamhällen som har låg angrepps-grad avseende arbetarynglet, och en hög andel skadade kvalster i nedfallet. Båda dessa faktorer kännetecknas av en mycket hög grad av ärftlighet, något som Wallner genom insemination kunnat bekräfta.  

Den procentandel som de skadade kvalstren utgör av det totala antalet fallna kvalster konstituerar den s.k. VarroaKillerFaktorn, VKF. Om ett bisamhälle visar sig ha 100 kvalster i nedfallet, och 50 av dessa uppvisar skador åsamkade av bina, uppgår VKF till 50%. Denna faktor har Wallner, hos sin stam av bin, lyckats förbättra från ett genomsnittligt värde om 27% år 1990, till ett genomsnittligt värde om 90% år 2001. Till sin hjälp för att avgöra om ett kvalster är skadat eller inte, använder Wallner ett förstoringsglas med 20 gångers förstoring. Någon beteckning, mot-svarande VKF, för angreppsgraden på ynglet nämner inte Wallner (i det material som jag förfogar över. Per Ideströms anmärkning) Han nämner dock att hans 30 avelssamhällen, som sedan många år inte har behandlats mot varroakvalster, under augusti uppvisar en angreppsgrad på 0 – 10%. (Per Ideströms anmärkning: Wallner förefaller ägna sig åt POPULATIONSVÅRD. Detta är ett begrepp som borde få en central plats i alla avelsplaner i biodlarsverige).   

Praktiska resultat i driften

Har Wallners avelsarbete fått några som helst positiva följder i hans yrkesbiodling? Ja, det har det. Den behandling med myrsyra som Wallner alltsedan kvalstrets uppdykande i Österrike ägnat sig åt, har kunnat inskränkas till ett absolut minimum vad hans brukssam-hällen beträffar. Sina avelssamhällen behandlar han, sedan 1989, inte alls.  

Wallner uppger dessutom att den tidigare obligatoriska drönarutskärningen inte längre är en nödvändighet, att avläggare inte längre direkt måste behandlas i samband med att de bildas, samt att den tidigare så viktiga höstbe-handlingen inte längre ingår som ett led i hans biodling. Endast två gånger under sommaren genomför han en behandling med myrsyra, men han nämner att han inte längre tror att dessa behandlingar är nödvändiga. Året om, och under dygnets alla timmar, pågår binas kamp mot kvalstren. Varroakvalstret utgör inte längre ett hot mot Wallners biodlingsverk-samhet. Han kan även i fortsättningen sälja biprodukter utan restsubstanser. Samarbete med naturen, är Wallners valspråk. 

Andra följer Wallner

Wallner uppger att den av honom utvecklade metoden för att mäta binas ”killer-beteende” numera utgör en del av de avelsriktlinjer som används av ”Deutsches Imkerbund” (Tyska Biodlarförbundet).   

Avel för att främja ett, för bina, naturligt varroamotstånd, är en svår och tidsödande uppgift. Man kan knappast begära att enskilda biodlare ska lyckas med detta. För Wallner har det dock, i hans yrkesbiodlarverksamhet, fungerat mycket bra. Vinterförlusterna de senaste åren ligger inte högre än de gjorde innan kvalstret gjorde entré, och förlusterna våren 2002 kunde summeras till en enda procent. Avel för att främja ett naturligt varroamotstånd var alltså ingen utopi, menar Wallner. 

Reflektioner

Trots allt spott och spe som Wallner under årens lopp tvingats utstå, måste nog hans arbete, metoder och resultat tas på större allvar, även här i Sverige. De svenska biodlarna är i desperat behov av förnuftiga avelsupplägg, men sådan hjälp kommer i alla fall inte från officiellt håll. Därför måste vi nu ta saken i egna händer. Kom ihåg; alla meddelanden om att motståndet skall upphöra är falska!  

Man kan fråga sig vilken av de parametrar som Wallner använder i sitt avelsarbete som utövar det största inflytandet, VKF eller låg angreppsgrad på ynglet? Harbo/Harris har under senare år arbetat med vad de kallar ”Percentage of Mites in Brood” (PMB kallar jag det). Andelen kvalster som uppehåller sig i ynglet varierar kraftigt mellan olika samhällen. Harbo/Harris uppger att det kan variera mellan 20% - 80%, och att det handlar om en ärftlig egenskap. Om endast 20% av kvalstren i ett bisamhälle uppehåller sig i ynglet (resten sitter på de vuxna bina), är det mycket rimligt att antaga att tillväxten av kvalster blir förhål-landevis låg. Det torde i så fall handla om en jämförelsevis kraftfull motstånds-egenskap. I kombination med någon annan egenskap, förslagsvis hög VKF, kan det kanske vara tillräckligt för att kvalsternivån ska bli så låg att bisamhället kan fungera som vanligt, utan behandling av något slag. (Personligen tycker jag att det skulle vara mycket spännande att få klarhet i vad en låg PMB kan bero på. Denna forskaruppgift lämnar jag med varm hand över till SLU). Man måste ändå notera att det som Wallner mäter (angreppsgraden på ynglet), inte är PMB. Det finns dock en möjlighet att när han främjar bisamhällen med låg angreppsgrad på ynglet, så främjar han också PMB, fast utan aktiv avsikt. I en grupp av bisamhällen med påvisad låg angreppsgrad på ynglet, torde man kunna utgå ifrån att gruppen bisamhällen med låg PMB, är överrepresenterad.  

Vi biodlare, som vill förbättra våra bins mot-ståndsegenskaper, saknar numera inte goda föredömen. Vad vi bör göra är, att efter nog-grant övervägande välja de metoder för urval och skötsel, som vi tror leder till framgång. Sedan följer ett hårt och tidsödande arbete, som i slutändan ändå kan visa sig vara värt alla ansträngningar. Under processens gång kan det vara avgörande, att alla goda krafter deltar i en konstruktiv diskussion. Tillsammans kan vi klara av att förbättra våra bins motståndsegenskaper.

Per Ideström

E-post: per.ideström@nordbi.nu  

Källor: 1. Bienenwelt, nr.1, 2002.      2.Personligt E-mail från G. Markthaler