SELEKTION OCH AVEL MOT Varroa destructor!

Myten om att Varroa  destructor är en fiende som det inte går att komma tillrätta med måste överges. Den samlade kunskap som nu finns tillgänglig utgör en tillräcklig grund för att praktiska modeller för selektion och avel mot kvalstret skall kunna konstrueras. Att det förhåller sig på det viset styrks av att det på många håll redan finns fungerande system för detta ändamål. Vi skall nedan gå igenom de viktigaste momenten i processer av detta slag.

Inledning

De svenska stammarna av bin har sedan mycket lång tid fört en tillvaro där deras framgång inte har varit beroende av motståndskraft mot vare sig trakékvalster eller varroakvalster. Det är därför naturligt att sådan motståndskraft inte är särskilt väl utvecklad. Att olika bisamhällen ändå är tydligt olika känsliga för kvalstrens närvaro har visat sig i otaliga sammanhang. Det är också otvetydigt att det ofta, eller så gott som alltid, är genetiska faktorer inblandade. Detta är viktigt att konstatera, då det innebär att selektion och avel då är det naturliga sättet att lösa biodlarnas problem i detta avseende. Att en sådan lösning dessutom är den bästa är alla seriösa bedömare ense om.

Även om man i princip är ense om att selektion och avel är de medel som måste användas för en biodling utan preparat, har de praktiska lösningar som ändå visat sig fungera märkligt svårt att få en vidare utbredning bland biodlarna i Sverige och på andra håll. Denna artikel är ännu ett försök att reda ut begreppen. I princip är det ett fåtal moment som oundgängligen måste beaktas.

Hindra reinvasionen

Bisamhällen tål närvaron av varroakvalster olika bra. Det är något som man med mätningar mycket lätt kan konstatera. Ändå gör biodlarna oftast den erfarenheten att alla bisamhällen i en bigård dör, då inget har gjorts för att aktivt hålla kvalsternivåerna låga. Varför är det så?

I ett område sker hela tiden ett utbyte av bin samhällena emellan. Det handlar både om felflygningar och röveri. Vanligtvis innebär felflygning inget stort problem. Företeelsen kan dock reducera antalet bin i en del kupor och påverkar på det viset också de drabbade bisamhällenas produktionsförmåga. Spridningen av bisjukdomar och av kvalster av olika slag blir också ett resultat av binas oförmåga att hitta rätt, vilket är mycket mer allvarligt.

Röveri är en företeelse som sprider sjukdomar och kvalster minst lika effektivt som felflygning. I relation till varroakvalstret är det faktiskt ett ännu större hot än felflygningar. Kvalster själva kan inte ta sig från det ena bisamhället till det andra, utan är för sin spridning helt beroende av bin. Denna spridning sker givetvis med hjälp av felflygningar, och enbart felflygningar kan vara tillräckligt för att åstadkomma en kraftigt utjämnande effekt mellan bisamhällena i en bigård, inte minst när drönarna på hösten blir alltmer husvilla och söker sig in där de kan. Den verkligt dramatiska omfördelningen av kvalster sker dock under den process som vi känner som röveri.

De bisamhällen som går mot sin undergång släpper ifrån sig oerhörda mängder kvalster till sin omgivning. Försvagade som de är, kan de inte freda sig mot röveriattacker. Ur alla praktiska synpunkter kan förloppet beskrivas som att dessa samhällens kvalster fördelas på de bisamhällen som deltar i röveriet. De i de rövande samhällena nytillkomna kvalstren kommer att utgöra en svår påfrestning för sina nya värdar, och får erfarenhetsmässigt även dessa på fall. Professor Nicola Kesic i Kroatien kallar detta för ”Domino-effekt”. Det som vi beskrivit ovan kallas vanligtvis för reinvasion. Reinvasionen utgör en mycket komplicerande faktor vid selektion av bin som bättre motstår varroan. Varför då?

Reinvasionen gör det mycket svårt att urskilja de samhällen som bättre än andra motstår varroan, då felflygningar och röveri i mycket stor utsträckning utjämnar kvalsternivåerna bisamhällena emellan.  Kvalster från döende bisamhällen tar slutligen även livet av de mer motståndskraftiga bisamhällena. Reinvasionen måste därför motverkas.

Hur ska reinvasionen förhindras? Om den saken står förvånansvärt lite att läsa i tidskrifter och böcker. Här kommer ändå några förslag. Låt varje samhälle ha sin egen flygriktning. Använd bin som rövar i mindre utsträckning och minska flusteröppningarna så mycket som är praktiskt möjligt. Samhällen som håller på att bryta samman är en stor hälsofara för de övriga bisamhällena i bigården. Hjälp dem att försvara sig, bekämpa och byt drottning. Ett alternativ kan vara att flytta bort dem eller att döda dem. Färre bisamhällen i varje bigård kan vara en åtgärd för att begränsa reinvasionen, liksom att öka avståndet mellan kuporna och mellan bigårdarna. I biglesa trakter där det är långt mellan bigårdarna är möjligheterna att minska reinvasionen mycket goda. Att genomföra tester där testgrupp och kontrollgrupp står i samma bigård är inte seriöst, men ändå inte helt ovanligt.

Genomför selektion

I en framgångsrik selektionsprocess skall man urskilja de bisamhällen som bättre än andra motstår kvalstret, men för det praktiska resultatet är det lika viktigt att så tidigt som möjligt identifiera de bisamhällen som klarar situationen sämre. Att separera döende samhällen (på grund av varroaangrepp) från de övriga är något som hela urvalsprocessen kan stå och falla med. Om detta inte sköts rätt kan möjligen hela urvalsverksamheten vara förgäves.

Det finns en lång rad förhållanden som kan indikera en bättre utvecklad förmåga att motstå kvalstret och dess följdverkningar. Det handlar om faktorer som begränsar kvalstren reproduktionsförmåga, men också om beteenden från bina som riktas direkt mot kvalstren, t.ex. olika typer av utrensningsbeteenden.

I en praktisk hantering är det viktigt att mätningar kan ske enkelt och rationellt, och att de tydligt visar vilka bisamhällen som bör komma ifråga för avel, och vilka som bör exkluderas från den processen. Antalet instrument bör därför inskränkas till ett absolut minimum. Utöver rent generella bedömningar av bisamhällets hälsotillstånd, inte minst förekommande virusinfektioner, kan mätningar av kvalsternivån i samhället och dess hygieniska beteende därför rekommenderas (Hoopingarner, 2003 ).

De bisamhällen som ihållande uppvisar de lägsta kvalsternivåerna och företer det högst utvecklade städbeteendet bör alltså vara de som kommer ifråga för fortsatt avel.

Tillämpa kvalsterdämpande skötselmetoder

Biodlarna har också allt att vinna på att tillämpa skötselmetoder som, utan användning av preparat av olika slag, dämpar kvalsterpopulationens utveckling. Dessa metoder bör implementeras i den driftsform man använder sig av. Det finns numera ett antal olika metoder av denna typ som kan och bör tillgripas. I en sådan sammanställning bör även miljörelaterade faktorer inbegripas, t.ex. val uppställningsplats eller kupans utformning. Praktiska sammanställningar av sådana faktorer skulle vara biodlarna till stor hjälp, men är tyvärr inte vanliga.

En alltför hastig selektionsprocess skulle förmodligen innebära förlust av ett stort antal genvariationer. Det finns därför skäl att med hjälp av kvalsterdämpande skötselmetoder och miljörelaterade driftsval förlänga den period under vilken selektionsprocessen äger rum. Detta gäller inte minst den initiala delen av urvalsprocessen. På detta sätt kan såväl genvariationer som bisamhällen sparas.

Säkerställ parning av utvalda könsdjur

Om man skall kunna främja de bin som utmärkt sig under urvalsarbetet måste parningen säkerställas. Denna regel gäller som för vilket annat avelsmål som helst. Parning i öppna populationer leder sannolikt till ett misslyckande, jämför CPBP (Closed Population Breeding Program). Om alla biodlarna i ett område däremot genomför urval på sätt som föreslås, dröjer det förmodligen inte många år innan man har nått långt i sitt avelsarbete.

Parningsstationer eller inseminering är ändå något som i de flesta fall säkert blir en lösning. Avlägsna skogsområden, som ju Sverige är fullt av, kan dock vara tillräckligt. Om okända eller mot varroan odugliga gener tillåts att störa processen, äventyras hela projektet. Sett ur bl. a. detta perspektiv kan det vara en mycket komplicerande faktor att slentrianmässigt tillföra en population nytt genetiskt material. En hög grad av isolering är nödvändig.

Inse den genetiska variationens stora betydelse

Otaliga gånger har det påpekats vilken avgörande betydelse den genetiska variationen har. Detta gäller speciellt vid sjukdomar eller predatorer med vilka man tidigare haft liten eller ingen kontakt. Inavel blir i det perspektivet ett av de största hoten mot våra honungsbin. Utan en genetisk bredd blir det svårt för bina att utveckla en motståndskraft mot varroakvalstret. Samtidigt som den genetiska variationen ger goda möjligheter till fortsatt utveckling och förbättring, ligger det också i dess natur att ett stort antal gener inte kommer att motsvara de krav som verkligheten ställer. 

Vid arbete med små populationer blir inavel snabbt ett problem. Samarbete bör alltså ske med grupper som arbetar på ett liknande vis. I det långa loppet krävs förmodligen ett flertal olika genpooler med ett kontrollerat utbyte av gener sinsemellan. Ju större en population är, desto lättare kan den stå på egna ben och samtidigt utgöra en resurs för andra, mindre, populationer.

Avel och bekämpningsmedel

I vad mån det är lämpligt eller olämpligt att parallellt med avelsarbetet använda olika typer av bekämpningsmedel är något som sällan refereras i biodlingstidskrifter. Inte desto mindre är det en fråga man bör ställa sig. Erickson räknade dock med att inflytandet var av sådan natur att det försvårade ett korrekt urval, genom att drottningarna, efter att ha utsatts för fluvalinater, blev sämre skickade att motstå kvalstren. Bisamhällen som presterade alltför dåligt behandlades med Apistan, och sedan byttes drottningen därför ut mot en ny med dokumenterat motståndskraftiga föräldrar.

Szabo däremot, behandlade alla sina samhällen varje höst (okänt med vad), och fortsatte sedan försöket som vanligt. Wallner har sedan 80-talet och framåt, hela tiden, men i allt mindre utsträckning, behandlat sina bin (avelssamhällena undantagna) med myrsyra. Juhani Lundén behandlar med oxalsyra i minskande mängder varje höst.

I vad mån som avelsdjuren skadas av bekämpningsmedel är således omtvistat, eller i vart fall inte helt utrett. Försiktighet bör, i alla händelser, iakttagas av det skälet att en alltför frekvent bekämpning kan försvåra urvalet. (Vi bortser från alla problem med resistensbildning hos kvalstren och eventuell påverkan av honungens lukt och smak m.m.) Det förutsätter dock att man håller kvalsternivåerna under noggrann observation, Hoopingarner. Bekämpningsmedel ska användas med förnuft och uträkning, och inte slentrianmässigt. Bisamhällen som uppvisar höga kvalsternivåer skall bekämpas eller bortföras/dödas. De utgör ett hot mot de potentiellt motståndskraftiga bisamhällena, (Szabo), och kommer ändå inte att klara övervintringen om de inte bekämpas i tid.

Flera forskare har framkastat tanken att behandling helt borde underlåtas. Det skulle vara det snabbaste sättet att extrahera fram motståndskraft mot Varroa destructor. Att i en isolerad population låta de mest livskraftiga bisamhällena vinna genetiskt inflytande är ingen ny tanke, jfr John Kefuss´”Bondmetod” (Leva och låta dö). Genom att inga bin tillförs populationen utifrån, sker en anpassning av det genetiska materialet till den situation som råder i området. Detta inbegriper klimat, dragbetingelser m.m., men också förekommande sjukdomar och parasiter, t.ex. varroakvalster. Detta innebär också att bekämpning med organiska syror/fluvlinater också helt bör undvikas. Annars skulle ju den naturliga selektionsprocessen inte få fullt genomslag.

Ytterligare en aspekt på avel och bekämpningsmedel är vad bekämpningsmedel (organiska syror och fluvalinater) åstadkommer med den inte helt obetydliga mikrofaunan som återfinns naturligt i våra bisamhällen. Till mikrofaunan hör naturligtvis parasiter som t.ex. varroakvalstret, men också de s.k. saprofyterna. Saprofyterna lever i samförstånd med sin värdorgansim, och det kan handla om skalbaggar, spindeldjur och olika typer av svampar. I våra svenska bisamhällen kan det handla om uppåt ett fyrtiotal kryp och organismer, både saprofyter och andra (Josef Stark, 2004).

 Ibland har dessa organismer en påtaglig nyttig effekt på bisamhället. Olika svampar kan t.ex. motverka både nosema och yngelröta. Beklagligt nog är många av våra bekämpningsmedel, syror såväl som fluvalinater, direkt dödliga för dessa organismer. Enligt publicerade ryska undersökningar är de omfattande utbrott av kalkyngel som inträffat i stora delar av Ryssland, en direkt följd av användningen av bekämpningsmedel mot varroakvalstret.

Sammanfattning

En framgångsrik väg mot en population av bin som bättre tål varroan kan se ut som nedan.