PLANERAT AVELSARBETE I GUSTAVSBERG 2004

Varroakvalstret närmar sig nu sakta och oundvikligt min bigård. Med lite "tur" kan det bli ännu en varroafri sommar för min del. Som ett exempel på spridningshastigheten i ett enskilt samhälle kan nämnas att vi i april 2003 efter oxalsyreförångning i en bigård med 4 samhällen kunde upptäcka 3 döda kvalster i bottennedfallet hos ett av samhällena. I oktober var alla smittade och i det först smittade fanns nu mer än 500 kvalster på botten. Förberedelserna inför årets avelsarbete blev alltså först att bygga nätbottnar. Det finns många olika förslag på typer, men för min del stod det klart, att den bästa modellen för mig var en botten med baklucka och en utdragbar botten. Det ångrar jag inte när jag nu har möjligheten att lätt kunna följa vad som händer inne i kupan. Efter en bra övervintring och med styv genomskinlig plast som täckning i stället för täckbrädor är det lätt att räkna de kakgator som är täckta med bin, som regel mellan 4-7 med mitt norska rammått. Det första blombesöket för mina bin är oftast vintergäck och jag misstänker att bina känner samma glädje som jag att vintern nu är över, trots vissa väntande bakslag. Sedan kommer krokus, snödroppar och de ryska blåstjärnorna som med sitt mörkblåa pollen bryter färgskalan. I skrivande stund den 16 april är det sälgen som gäller och pollenbärarna formligen dunsar ner på flusterbrädorna med sina i särklass allra största möjliga portioner. Jag har börjat att en gång i veckan granska bottennedfallet i kuporna och kan nu tacka den utdragbara konstruktionen och med förstoringsglas kunna studera resultatet. Än så länge inga kvalster men nedfallet från kakorna ger en bra bild på bistyrkan och de glansiga vaxfjällen visar att här finns det ungbin som är minst 14 dagar gamla. Avelsinriktning Med mina max 14 samhällen har jag naturligtvis inga större möjligheter att bedriva någon storskalig avelsverksamhet. Men med morfologiska gränsvärden, kvalitetsvärdering, urval och insemination har jag sedan 1992 försökt skapa en avelskärna av mellifera som jag så sakteliga börjat bli nöjd med. De nordiska bina är inget bi som vid varje ingrepp kan skötas endast iklädd badbyxor. De är rörliga, man ska ha slöja och de har en viss svärmbenägenhet när det första sommardraget börjar sina. Men det är en upplevelse att i vårt nordiska klimat se deras kämparanda långt fram på hösten - en i allt överskuggande och framträdande egenskap som också ger resultat i skattlådorna.
Om allt blir som planerat kommer jag att i begränsad omfattning odla på följande drottningar:

Årets planerade avelssamhällen

Ingvar Pettersson