I nummer 5/2000 av tidningen Ptselovodstvo skriver den altaiska biforskare A.P. Belonogov, N.K. Isakova ja S.V.Novichihin om sin forskning som söker orsaker till att kalkyngelsjukdomen sprider sig på ett okontrollerat sätt i området.

I Altaiområdet finns bisjukdomarna varroa, nosema, kalkyngel och europeisk yngelröta. Forskarna betonar att kalyngelsmittan har nått en oerhört stor omfattning. Sjukdomen sprider sig i alla bigårdar och förorsakar stora förluster.

De flesta biforskare och biodlare tror att orsaken till kalkynglet är felaktig fodring, felaktig skötsel, klimatisk förändringar eller en ogynnsam antropogenisk (=människoberoende) ekologisk faktor. När forskarna uppmärksammade bigårdar som var i klimatiskt gynnsamma områden dit inga bin hade flyttats, inga personer förutom biodlaren hade besökt bigårdar och inga pesticider hade använts, noterade de att kalkynglet syntes där samtidigt som i de övriga bigårdarna.

Enligt L.F. Solovjevo (2000) har den pH-förändring i bin som orsakas av syrabehandlingar en effekt på bisamhällets tillstånd och sjukdomsresistens. Många andra undersökningar pekar i samma riktning (V.D.Bobov, V.F.Titov, 1985; O.F.Grobov, A.K.Lihotin, 1989; M.M.Sychev, V.M.Alejkin, 1991). Trots att det sällan har använts organiska syror under de senaste 15 åren i Altai, har kalkynglet spritt sig vidare. Enligt många forskare är orsaken den grundlösa och okontrollerade användningen av mindre effektiva antibiotikum och andra mediciner i biodlingen, som leder till uppkomst av resistenta och patogeniska stammar av svampen Ascosphaera apis (N.Z.Zenuhina, V.V.Guskov, 1997; M.M.Sychev, 1998; A.M.Smirnov, G.I.Ignatjev, A.B.Sohlikov, 1999). Å andra sidan berättar de, att i många bigårdar där kalkynglet upptäcktes användes det inga mediciner förutom akaricider (= t ex fluvalinat som finns i Apistan) mot varroan.

I varroabekämpningen dör nästan alla kvalster, därmed dör både de patogena och de nyttiga kvalstren – mykofagerna. Efter att ha förlorat de naturliga skydden har bin inget försvar mot patogena svampar, som t ex A. apis, för en viss tid.

De ovannämnda faktorerna har en otvivelaktig effekt på kalkynglets uppkomst och spridning. Artikelns författare anser, att den systematiska användningen av akaricider mot varroan är den viktigaste orsaken till kalkyngelepidemin i deras område. Man vet att det alltid finns en patogen mikroflora i naturen, i jorden, i vattnet och i bisamhällena, men att sjukdomen kommer upp enbart när man slår sönder samhällenas biologisk balans eller biokenos, och de naturliga försvarsbildande organismerna försvinner. Efter noggranna undersökningar är forskarna övertygade om att den allmänna användningen av varroabekämpningsmedel leder till förstöring av mykofagkvalster, de naturliga antagonisterna till de patogeniska svamparna. O.F. Grobov (1991) skriver: ”Många arter av kvalster är mykofager: akarider, oribatider, tarzonemider, uropoder, och några gamazider. Några har en blandad diet och är samtidigt både mykofager och rovdjur. När kvalstren äter svamptrådar förstörs kalkyngelsvampen. Kvalstren är samtidigt både rengörare, förstörare och sjukdomsbärare.” Genom varroabekämpningen skapas det i bisamhället ideala förhållanden för svamparnas tillväxt (hög temperatur och luftfuktighet). Sjukdomen sprider sig aggressivt och smittar ett avsevärt antal av ynglet. Inte förrän man har fört mykofagkvalster till samhället igen och den normala akarofaunan (= kvalsterfaunan) har återställts sjunker antalet döende yngel. Generellt kan tillfrisknandet ses i starka samhällen under huvuddraget men i svaga samhällen ses det mera sällan.

Baserat på deras undersökningar har forskarna dragit följande slutsatser:

Början av kalkyngelepidemin i Altai är samtidig med början av den generella användningen av effektiva kvalsterbekämpningsmedel. Graden av kalkyngelinfektionen beror på kvalsterbekämpningens effektivitet och varaktighet. Ju effektivare bekämpningsmedlet är och ju längre tid det är i samhället desto starkare är kalkyngelinfektionen.

Det har konstaterats att kvalsterbehandlingar som äger rum på våren eller på försommaren provocerar kalkynglets tillväxt och ökar farten av sjukdomens förlopp, men om man samtidigt minskar användningen av bekämpningsmedel mot kvalster och svampar minskar avsevärt smittan och förhindrar uppkomst av kalkyngel.

Till sist påpekar forskarna, att när man tar hänsyn till det ovannämnda måste man vara försiktig när man väljer bekämpningsmedel, antal bekämpningar och längden av bekämpningen. Det borde utvecklas nya varroabekämpningsmetoder som skulle ha en selektiv effekt i bisamhällets akarofauna.

A.P.Belonogov, Altais distriktsveterinärstations bisjukdomsavdelnings direktör och
H.K.Isakova, S.V.Novichihin, Altai Agraruniversitet

Översatt från ryska till finska av Jouko Mönkkönen

med tillstånd av Ptselovodstvo, översatt till svenska avKari Pirhonen, biolog.

Artikeln har bearbetats av Per Ideström