MELLIFERAGULASCH

Nedanstående kritik mot nordbiprojektets avelsarbete var infört i Olda Vancatas egen nättidning BNB nr 14. Vi svarade på denna kritik i förra numret av NB-Aktuellt, men eftersom inte alla har läst BNB så krävde Olda att få publicera sin artikel här - ett krav som naturligtvis är rimligt. I vårt svar, som finns på sid 26-27, framhåller vi bl a att egenskaper är ett viktigt urvalsinstrument i vårt avelsarbete medan mtDNA endast är ett hjälpmedel. Vidare anser vi inte att linjeaveln ska ha den centrala plats, som Olda anser, i den typ av avelsarbete som vi bedriver.

Jag fick ett brev där skrivaren inte var nöjd med min beskrivning av situationen inom mellifera gruppen som ”att göra gulasch” av befintligt material (BNB nr. 14).  Det är dock så jag uppfattar det för att enligt min uppfattning det finns faktiska belägg för det. Vilka belägg? Följande: Mellifera gruppen (Nordbi gruppen) har fått ett antal unika stammar identifierade genom mitokondrie-DNA-analyser. Och det man gör är att man försöker behålla dessa ”mtDNA stammar” genom det som på fackspråk kallas för rotationskorsning. I praktiken går det till så att man skickar till en parningsö en viss grupp av drönare och drottningar från samtliga (eller utvalda) mtDNA-stammar. Nästa år gör man samma sak med en annan grupp av drönare osv osv. Det går att göra så för att mtDNA ärvs bara på modersidan och på det viset det går att hålla mtDNA-stammarna isär. Det berättar nordbigruppen gärna om och alla (för att kunskaper i genetik hos biodlarallmänheten är lika med noll) sväljer det med hull och hår! Det problematiska med detta förfaringssätt är att INGEN av de egenskaper biodlare är intresserade av (svärmbenägenhet, färg, honungsavkastning, aggressivitet, osv, osv) styrs av gener som finns i mtDNA. Alla gener som biodlare är intresserade av och man avlar på sitter i kärn-DNA. All avel bedrivs utifrån kärn DNA. Pratar man om heterosiseffekt eller inavelsdepression är det återigen en sak som enbart berör kärn-DNA. Pratar man om dominanta och recessiva gener – de sitter i kärn DNA. Om man parar som man gör inom mellifera gruppen ur ”normal” avelssynpunkt händer det som finns i följande tabell.

Tabell 1: andel av kärn DNA i mtDNA stammar vid rotationskorsningen(A, B… E  = stammar med unik mtDNA)

Ur en ”normal” avelssynpunkt betraktat kan man då lugnt säga att resultat av ett sådant förfaringssätt att bedriva avel är en kärn DNA ”gulasch” (titta i tabellen!).  Skulle man ta exempelvis en ”Nigra” från Schweiz, ett Läsöbi och ett svensk melliferabi, skulle man också kunna rotationskorsa dem och man skulle kunna ”bevara” mtDNA arvet, men alla unika egenskaper av dessa tre olika stammar skulle försvinna. Eller hur??? Man skulle förstöra alla dessa tre unika stammar. Man skulle göra en gulasch utav dem (men ändå kunnat hävda - som mellifera gruppen gör - att ”bevarar mtDNA”). Och det är ingen skillnad mellan detta exempel och det man gör i Sverige med inhemsk mellifera!

Enda sättet att behålla dessa stammars EGENSKAPER är att bedriva en linjeavel utifrån kärn DNA som man dock inte gör, för att man hävdar att ”man inte har resurser till det”. Man kan ställa sig frågande till, för att ingen annan avelsgrupp i landet har fått och får så mycket ekonomisk hjälp som melliferagruppen (Världsnaturfonden, Jordbruksverket osv).  Resurser fanns dock för att ifjol producera ca 500 drottningar. Vilket kan ifrågasättas ur ”bevarande” synpunkt. Visst, genom att sprida mellifera drottningar bland biodlare binder man fler biodlare till biodling med mellifera biet, men normalt betraktas drottninguppfödning som en kommersiell verksamhet som dels förbrukar dels genererar ekonomiska medel. D.v.s. resurser finns, men de satsas inte på bevarande. Rätt slags bevarande. Bevarande i första hand är att bevara den inhemska mellifera biets EGENSKAPER och vidareförädla dem. Inte att bara sprida drottningar bland biodlare. Man måste sprida ”rätt slags” drottningar. Nackdel med detta förfaringssätt är att genom att inte identifiera olika stammars egenskaper och bevara dem på rätt sätt så håller man på att skapa ett ”genomsnitts mellifera” där varken ursprungsegenskaper bevaras eller förbättras (genom linjeavel). Man har för bråttom att sprida mellifera materialet bland biodlare utan att materialet kan ur brukssynpunkt ha markant förbättrade egenskaper och risken är att det kan slå tillbaka (missnöje). Det man gör är att vädja till biodlarnas subjektiva känslor (”det är fint att man hjälper till att hjälpa till att bevara mellifera biet”) utan att ha objektiva argument - egenskaper. Ett exempel: de senaste tre åren konstaterar man i NordBi Aktuellt att man har ”vissa problem” med kalkyngel. Men man gör inget aktivt att ta itu med problemet – genom att exempelvis börja avla på putsförmågan. Man ”har inga resurser för det”. Men man har bevisserligen resurser för att producera 500 drottningar. Så det handlar egentligen inte om resurser. Det handlar om strategi. Det handlar om prioriteter och omfördelning av resurser.  Det handlar om att spendera alla resurser på gulaschkoket och det kan man snarare betrakta som misshushållning med pengar istället väl använda pengar.

Mellifera projekt är nu på sitt 13: e år. Givetvis att det första man fick göra var att hitta och identifiera de rester av mellifera biet som fanns. Det gjorde man bra. Men efter 13 år måste man komma med en ny strategi. Att välja de bästa stammar med de bästa egenskaper (kärn DNA) och definiera hur man skall bevara dessa och hur skall man förbättra dessa (exempelvis putsförmågan). Och det har man inte gjort. Man har t.o.m. ”gått tillbaka”. Man vet att vissa stammar inte är renrasiga. Man är medveten om att vissa stammar har en andel av andra biraser som inte (!!!!!!!) är mellifera, men man insisterar på att behålla de ändå, för att det är ”bra bin”!?! Ur bevarandesynpunkt är detta TOTALT FÖRKASTLIGT, för att det är en medveten bastardisering! Så som svar till brevskrivaren – det är ett faktum att det man gör är en ”gulaschavel”. Man homogeniserar mellifera biet för att man inte bedriver avel utifrån kärn-DNA. Man bedriver inte linjeavel. Man satsar inte i första hand på de svagheter man är fullt medveten om (exempelvis kalkyngel). Dvs utifrån ett opartisk synsätt finns mycket man borde göra men inte gör. Och det går inte att skylla på ”bristande” eller ”otillräckliga” resurser. Mellifera gruppen får det största resurser (bidrag) jämfört med andra renrasavelsgrupper! Men det handlar inte bara om pengar. Det handlar om rätt slags strategi och omfördelning av prioriteter och resurser eller snarare om brist av. Det man för närvarande gör är att man håller på att skjuta sig i foten. Det går inte att bedriva mellifera avel idag som man gjorde för 13 år sedan. Man måste komma med något nytt. Strategin måste ändras och vidareutvecklas. Nya mål måste sättas. Det måste finnas OBJEKTIVA skäl för att bedriva biodling med mellifera biet. Inte bara ”nationalromantiska”.

Olda Vancata

Kort svar:

Vi bedriver självklart inte någon avel av nationalromantiska skäl. Vi bedriver inte heller avel på bin som inte är mellifera därför att det är "bra bin". Vi har en avelsplan med tydliga både mål och medel. Avelsplanen kommer att vara tillgänglig på hemsidan.

Vi är naturligtvis inget annat än amatörer inom biaveln, men vi försöker lära oss allt mer och tar till oss av kunskap från olika håll - bland annat från Olda.

Ingvar Arvidsson