SPRIDNING AV FRÄMMANDE ORGANISMER

Jag läser i DN 18/4-04 om en vattensnäcka från Sydamerika som introducerades av några affärsmän i Taiwan 1980, som trodde att de skulle kunna producera och tjäna pengar på en delikatess. Snäckan visade sig bära på en livsfarlig parasit som angriper centrala nervsystemet och var därför oätlig. Spridningen har gått snabbt i Asien, Australien och även USA. Ett risfält kan hysa 100 000 snäckor per hektar och i våtmarker konsumerar den djurplankton, som får växtplankton att massförökas och orsaka en ogenomtränglig algsörja. Raden av katastrofala förflyttningar av växter och djur till nya miljöer kan göras lång. Här blir den kort, man vi kan börja med brunråttan, som med hjälp av en loppa spred digerdöden och som förstört livsmedel för obeskrivligt stora värden. Nordamerikansk mink har ställt till det i vår natur, spansk skogssnigel sprider sig allt längre norrut. Den amerikanska signalkräftan bär kräftpesten med sig men är själv immun och tar därför snabbt död på vår egen flodkräfta i de vatten där den avsiktligt eller oavsiktligt hamnar. I Victoriasjön i Afrika har den sydamerikanska vattenhyacinter ställ till med enorma problem. Förflyttning av bin över jordklotet har också lett till enorma problem med sjukdomar och parasiter samt med aggressiva bin. På Läsö anser sig några gulbiodlare ha rätt att utrota Läsöbiet. De har förutom olaglig import av drottningar också infört trakékvalster. I Rogaland i Norge hade man ett utomordenligt bra inhemskt nordiskt bi för bara något tiotal år sedan. Man har idag inte lyckats hitta några rester som går att bedriva avel på utan måste importera nordiska drottningar från Sverige. I Finland importeras en stor mängd italienska drottningar varje år och med dessa importer har troligen apistanresistenta kvalster följt med. Hur länge ska Sloveniens biodlare orka hålla emot det tryck från krafter som vill föra in andra biraser i landet. Vissa länder försöker stoppa oönskad införsel genom rigorösa kontroller vid flygplatser, hamnar och gränser, men ökad frihandel, ökat resande, slopande av gränskontroller inom t ex EU leder istället till ökade risker. Alltmer av snittblommor, plantor och krukväxter kommer från andra länder, men den grundläggande inställningen borde vara att inte flytta växter och djur till nya områden innan riskerna är noggrant analyserade. Det finns två viktiga skäl för detta: Globaliseringen med ökat resande och ökade transporter och kunskapen om vad olämpliga importer ställt till med. Vi ska inte säga ett enda ont ord om dem som har andra biraser i Sverige än det nordiska biet - självklart inte. Men hade svensk biodling tidigt när importidéerna uppträdde företrätts av kloka män och kvinnor, så hade vi kunnat ha samma situation som Slovenien - ett utomordentligt bra bi och friparningsmöjligheter i hela landet. Det låter som en utopi och det är det - idag. Vad vi i den nuvarande situationen kan göra är, att underlätta för de biodlare som vill skapa renparningsområden. Dessa blir då också genresursområden som hela biodlingen har nytta av. Inser svenska biodlare detta? De renparningsområden som vi har, och som vi arbetar med, verkar ha bra stöd bland biodlarna i respektive område. Kan vi fortsätta på denna väg ger det fördelar både för arbetet med det nordiska biet och för de biodlare som finns i renparningsområdena.
Finns det några nackdelar?
Jag ser bara fördelar!

Ingvar Arvidsson