Möjliga motståndsfaktorer

Varroa destructor orsakar stora skador på bisamhällena i stora delar av världen. Så är dock inte fallet i Brasilien, där inga förluster av bisamhällen till följd av kvalstret har rapporterats. I Brasilien bedrivs biodlingen företrädesvis med afrikaniserade bin. Man har under årens lopp lagt ner stor möda på att utröna vilka binas motståndsmekanismer kan vara, speciellt de faktorer som gör de afrikaniserade bina mer motståndskraftiga.

Man har undersökt saker som det lokala klimatets inverkan, birasens betydelse, ofruktsamhet hos kvalsterhonor, drottningens frånvaro, förkortad utvecklingstid hos ynglet och den hastighet med vilken infekterat yngel har avlägsnats ur kupan.

Cellstorlekens betydelse i afrikaniserade bisamhällen

I Brasilien förekommer både av bina själva tillverkat naturligt vaxbygge, och vaxbygge med större celler grundat på mellanväggar avpassade för europeiska bin, ofta i kombination i samma bisamhällen. Om detta har påverkat varroapopulationernas utveckling har inte studerats i någon större utsträckning.

I Brasilien, såväl som i andra länder, har biodlarna förstorat sina bin genom att tillsätta mellanväggar med prägling av större celler än vad bina själva skulle ha byggt naturligt. Nyttan av detta tillvägagångssätt har varit föremål för diskussion de senaste hundra åren. Det är fullt klart att bina på detta vis kan förstoras, men det har aldrig kunnat påvisas att det medför fördelar i något avseende.

Message och Goncalves (1995) jämförde angreppsgraden på yngel i ett afrikaniserat bisamhälle och ett italienskt/afrikaniserat samhälle. I de båda bisamhällena förekom både italienskt kakbygge (större celler) och afrikaniserat kakbygge (mindre celler). Man kunde fastslå att angreppsgraden var dubbelt så stor i det italienska kakbygget jämfört med det afrikaniserade kakbygget. Detta var fallet i båda bisamhällena. Piccirillo och De Jong (2003) utvidgade i det här refererade försöket detta experiment till att omfatta sex afrikaniserade bisamhällen med såväl afrikaniserat kakbygge (4,79 – 4,97 mm), italienskt kakbygge (5,09 – 5,22 mm) som carnicakakbygge (5,20 – 5,33 mm). (Samtliga storlekar mindre än vad vi vanligen använder i Sverige!!! Översättarens anm.) 

Tillvägagångssättet

Sex bisamhällen i Sao Paolo valdes ut för experimentet. Varje samhälle upptog 10 Langstrohtramar. I mitten av yngelklotet placerades tre försöksramar, en ram utan vax som naturligt byggdes ut av de afrikaniserade bina själva, en ram med italiensk mellanvägg (det vanligaste vaxbygget i Brasilien) och en ram som byggts ut av carnicabin i samma bigård (ej tidigare använd för yngel). Inget drönarbygge förekom i något av bisamhällena.

När ramarna var utbyggda och ianspråktagna för yngelsättning togs de varje dag ut ur bisamhällena och kläckningen övervakades i laboratorium. När ett bi kläcktes undersöktes biet och cellen ur vilket det krupit och antalet kvalster antecknades. Även cellens storlek mättes ur alla tre vinklarna. På detta sätt kontrollerades 100 bin/celler på varje ram som ingick i försöket (50 celler på var sida).

Resultatet

Skillnaden mellan de tre typerna av ramar var signifikant. Storleken på cellerna i de fritt byggda afrikaniserade ramarna var ungefär 4,84 mm, medan de italienska ramarna och ramarna av Carnicaursprung var 14% (5,16 mm) respektive 19% (5,27 mm) större än det naturliga afrikaniserade bygget.

Andelen angripna celler var högst i cellerna av Carnicaursprung, lägre i de italienska ramarna och lägst i de afrikaniserade ramarna, se tabell 1.

Tabell 1

Samhälle nr	Afrikaniserat	Italienskt bygge	Carnicabygge
43	7,8%	8,7%	15,1%
47	12%	15%	17%
66	15%	17%	22%
73	7%	10%	17%
74	16%	22%	26%
117	4%	11%	18%

Piccirillo och De Jong mätte även hur många celler av varje typ som, i medeltal, var infekterade och medeltalet kvalster per 100 celler, se tabell 2.

Tabell 2

	Afrikaniserat bygge	Italienskt bygge	Carnicabygge
Antal undersökta celler	590	603	586
Medelprocenten infekterade celler	10,3	13,9	19,3
Medeltalet kvalster per 100 celler	15,6	17,7	24,4

Slutsatser

Undersökningen visar klart att populationen av kvalster i ett afrikaniserat bisamhälle påverkas av storleken på de celler som används för uppfödning av yngel. Yngelramarna med Carnicabygge (ca 5,30 mm) var omkring 38% mer infekterade än yngelramarna med italienskt bygge (ca 5,15 mm). Det italienska vaxbygget var i sin tur omkring 13% mer infekterat än det av bina självproducerade afrikaniserade bygget (ca 4,80 mm). Message

och Goncalves (1995) uppmätte en dubbelt så stor kvalsterinfektion i italienskt vaxbygge jämfört med afrikaniserat vaxbygge. Dessa afrikaniserade ramar var dock inte nybyggda, utan hade använts tidigare till yngeluppfödning. På grund av kokongrester var dessa celler jämförelsevis ännu mindre (4,5 – 4,6 mm).

Eftersom varroakvalster oftare förekommer i de större europeiska yngelcellerna jämfört med de av bina själva byggda afrikaniserade cellerna, borde användningen av onaturligt stora yngelceller undersökas närmare just med avseende deras påverkan på parasiternas antal. Att varroa föredrar större celler skulle kunna vara förklaringen till att infektionen på vuxna bin är 60% högre i domesticerade odlade bisamhällen i Brasilien, än på bina i de afrikaniserade vildbisamhällena i samma områden.

Reflektioner

Så långt Piccirillo och De Jong. Mot den refererade undersökningen kan man invända att den inte visar hur kvalstren hade betett sig om de inte haft någon ”valmöjlighet”. I experimentet hade kvalstren möjlighet att välja större celler, men i ett samhälle med enbart celler av storleken 4,9 mm, saknas detta val. Således vet ingen om de mindre cellerna hade haft någon effekt i den situationen. (Notera dock Piccirillos och De Jongs anmärkning avseende infektionen på de vuxna bina vid jämförelsen mellan domesticerade bisamhällen och vildbisamhällen, slutet förra stycket.) Är för övrigt resultaten intressanta för oss biodlare i det kalla Europa med våra europeiska bin? Ovanstående invändningar är berättigade. Det finns bara ett sätt att skapa klarhet i denna sak, man måste pröva!

Lyckligtvis har SBR:s Riksförbundsmöte i Hallsberg 3-4 april 2004 tagit ett beslut om Varroapolicy där man nu öppnar dörren för försök på såväl lokal, regional som nationell nivå. Avsikten med dessa försök är att åstadkomma friskare bin i Sverige. Att sådana försök med fördel kan inbegripa tester med mindre cellstorlekar är ingen övertolkning. Piccirillos och De Jongs försök visar ju tydligt att den mindre cellstorleken påtagligt kan förbättra bins hälsa (liksom även Messages och Goncalves försök visar). Vi bör naturligtvis pröva om detta även gäller i Sverige och våra svenska bin, eller hur?.

Man har i undersökningar funnit att den mest betydelsefulla orsaken till varroakvalstrets misslyckade reproduktion (i Mexico) var hankvalstrets för tidiga död. Det föds endast ett hankvalster för varje reproduktionsomgång, och hans uppgift är att befrukta sina systrar. Misslyckas detta, exempelvis på grund av att han dör, blir hans systrar ofruktsamma. Luis Medina och Stephen Martin (1999) anser att den troliga orsaken till en ökad frekvens av hankvalstrens för tidiga död är just den mindre cellstorleken. Att ofruktsamma kvalster leder till en dämpad populationsutveckling för kvalstret behöver kanske inte påpekas.

Intressant nog finner man här en koppling till den forskning som bedrivits av John Harbo och Jeffrey Harris (1998, 1999, 2000, 2001, 2002). Harbo och Harris har undersökt frekvensen av kvalster som inte har förmått att reproducera sig efter att de faktiskt gått ner i en cell just för detta ändamål. Det har i stor utsträckning handlat om att moderkvalstren inte lägger ägg alls, eller om att lagda ägg inte kläcks. En fråga man bör ställa är i vad mån detta beror på en obefintlig eller otillräcklig parning, och om det i sin tur har sin orsak i att hankvalstret påverkats negativt av storleken på den cell i vilken han själv har kläckts. Att undersöka om ett sådant samband finns borde utan vidare vara en prioriterad forskaruppgift, även om sambandet kan verka självklart.

 Många av de bistammar som naturligt utvecklat motståndskraft har visat sig ha en hög andel av ickereproducerande kvalster, Harbo och Harris (2002). Dokumenterade exempel kan hämtas från bl.a. Tunisien, Uruguay, Argentina och Brasilien. Motståndskraften hos dessa bin kan alltså ha ett samband med storleken på de yngelceller som, normalt sett, förekommer i bisamhällena i dessa områden. Om det verkligen är så, riskerar man naturligtvis att bli besviken om man hämtar avelsmaterial från dessa bistammar, samtidigt som man fortsätter med att odla sina bin på vaxkakor med onaturligt stora celler. Ändå har detta skett.

Undersökningar har visat, att vad som för bina är en naturlig cellstorlek varierar mellan olika delar av världen. Framför allt två parametrar tycks vara viktiga, nämligen avståndet till ekvatorn och höjden över havet. Ju närmare ekvatorn och på ju lägre höjd över havet en bipopulation befinner sig, desto mindre bygger bina sina celler, i ett ursprungligt och opåverkat tillstånd.

Den rätta storleken är alltså olika på olika platser. Anne D. Betts, Bee World januari 1934, tycks mena att den naturliga cellstorleken för engelska förhållanden är 4,9 mm (uppgifter om mindre celler förekommer dock också). Andra forskare som har undersökt vad som kan vara den rätta och naturliga storleken på binas celler är E.B. Wedmore, A.I. Root och E.R. Root, och Cheshire. Historiskt har det förekommit en del oklarheter på grund av olika sätt att mäta, men sammanfattningsvis kan sägas att den cellstorlek som uppmätts och antagits vara naturlig på kuststräckan från Belgien och söderut och kring Medelhavet, har varierat från 4,66 mm till 4,7 mm. Vid tiden för Wedmore´s mätningar uppges en cellstorlek på 4,8 mm ha varit den vanligast förekommande i USA,.Ed and Dee Lusby, Honeybee Combs: Size and ramifications, Beesource.com. Av ovanstående borde kunna utläsas att inte heller nordiska bin egentligen bör hållas på en sådan cellstorlek som är vanlig i vårt land, utan på betydligt mindre celler.

Att varroakvalster föredrar större celler framför mindre är ingen ny kunskap. Redan i början av 90-talet skrev Ingemar Fries om denna företeelse, fast han då rörde sig lite högre upp i intervallet på cellstorleken. Internationellt sett har det, fram tills för några år sedan, bara varit ett fåtal entusiaster som arbetat aktivt och praktiskt med den mindre cellstorleken. I Sverige är det främst Erik Österlund som ägnat den mindre cellstorleken det praktiska intresse som den förtjänar.

De som har fungerat som banbrytare i denna sak har ofta mött ett sådant kompakt motstånd att man knappast har kunnat låta bli att fråga sig vad de verkliga skälen till detta motstånd har varit. När nu så övertygande forskningsresultat framkommit (och mer kommer säkert) borde alla goda krafter inrikta sig på konstruktivt samarbete. Man måste hoppas att alla inblandade kan komma över den prestigeförlust det kommer att innebära när man tvingas överge sina välgrävda skyttegravar. Vänta dock inte för länge, då blir det bara ännu svårare. 

Översättning och bearbetning av

Per Ideström                      

Litteraturlista:

Piccirillo G A, De Jong D (2003) The influence of brood comb cell size on the reproductive behavior of the ectoparasitic mite Varroa destructor in Africanized honey bee colonies.

Medina L, Martin S (1999) A comparative study of Varroa jacobsoni reproduction in worker cells of honey bees in England and Africanized bess in Yucatan, Mexico. Experimental and Applied Acarology 23 : 659-667

Message D, Goncalves L, (1995) Effect of the size of worker brood cells of Africanized honey bees on infestation and reproduction of the ectoparasitic mite Varroa jacobsoni. Apidologie 26 : 381-386

Harbo J, Harris J(2002) SMR Queens, Bee Culture, May 2002

Harris J, Harbo J (2001) Natural and Suppressed Reproduction of Varroa. Bee Culture May 2001 129 : 34-38

Harris J, Harbo J (2000) Changes in reproduction of Varroa destructor after honey bee queens were exchanged between resistant and susceptible colonies.Apidologie 31: 689-699

Harbo J, Harris J (1999) Heritability in honey bees of characteristics associated with resistance to Varroa jacobsoni. Journal of Economic Entomology 92 (2) : 261-265

Harris J, Harbo J (1999) Low sperm counts and reduced fecundity of mites in colonies of honey bees resistant to Varroa jacobsoni. Journal of Economic Entomology 92(1) :83-90

Harbo J, Harris J (1999) Selecting honey bees for resistance to Varroa jacobsoni. Apidologie 30 :183-196

Harbo J, Harris J (1999) Resistance to Varroa destructor when mite-resistant queen honey bess were free mated with unselected drones.

Harbo J, Harris J (1998) Selecting honey bees for suppression of the reproduction of Varroa jacobsoni. American Bee Journal 138 : 295-296

Harbo J, Hoopingarner R (1997) Honey bees in the United States that express resistance to Varroa jacobsoni. Journal of Economic Entomology 90 : 893-898

Ed and Dee Lusby, Honeybee Combs: Size ands ramifications, Beesource.com