Broder Adam och Det Fullkomliga Biet

Biavel och binas existens var från början utlämnade åt naturens godtycke. Avelsmålet inskränkte sig uteslutande till ett bevarande och utbredande av arten. En obönhörlig utgallring var dess exklusiva åtgärd. De som inte förmådde anpassa sig till omgivningens betingelser var utan undantag dömda till undergång. Det övergripande målet var livskraftiga individer med stor anpassningsförmåga Naturen utvecklade ??? endast ett fåtal biarter men en mängd geografiska raser samt ekotyper av oskattbart värde.

Visserligen avlade naturen, trogen sin uppgift, i intet fall fram ett "idealt" eller ett "fullkomligt" bi, som till fullo skulle motsvara biodlingens krav idag.

Realiseringen av denna uppgift överläts till den moderna, progressiva och målmedvetna biavlaren.

Jag noterar att Vår Herre inte var inblandad i evolutionen, men att den moderne biodlaren nog skulle fixa till det "ideala" och "fullkomliga" biet.

Det bi som Broder Adam började arbeta med var en produkt av flera hundra miljoner år lång utveckling från en solitär stekel till ett socialt honungsbi.

Klimatiska och geografiska förändringar

För att kunna förstå vilka betingelser som flora och fauna hade att anpassa sig till i sin utveckling måste vi ta i beaktande de stora geografiska och klimatiska förändringar som skedde genom årmiljonerna. Det anses att jorden bildades för 4,6 miljarder år sedan. Under ett tidigt skede bombarderades jorden av meteoriter. Världsdelar kom på drift och stora vulkanutbrott var vanliga. Variationer i solinstrålningen på grund av jordens elliptiska bana runt solen samt jordaxelns cykliskt förändrade lutning i förhållande till den inkommande solstrålningen orsakade stora klimatförändringar. Det skedde växlingar mellan nedisningar och tropiskt klimat. Nedisningarna drog till sig enorma kvantiteter vatten och havsytan kunde sjunka 100-120 meter. Medelhavet var vid tillfällen torrlagd, men efter issmältningen kunde havsnivån höjas så att alptopparna bildade öar.

Vi har haft kända istider sedan 2,3 miljarder år tillbaka i tiden. De har varit en naturlig del i jordens historia. De senaste nedisningarna har varat 100 000 år med 10-20 000 år varmperioder emellan. Istäckena över Skandinavien har periodvis haft en tjocklek av 3 000 meter.

Utveckling

Inga högre former av liv utvecklades under de tre första årmiljarderna. Det var först under den Kambriska explosionen för ca 570 miljoner år sedan som den största omvälvningen i jordens historia inträffade med en kraftig faunaexpansion och utvecklandet av ett stort antal djurgrupper.

Det anses att för ca 200 miljoner år sedan började blommande växer och pollinerande insekter att utvecklas. Det var först solitära steklar som livnärde sig på pollen och nektar. För 150 miljoner år sedan hade sociala steklar utvecklats och för 100 miljoner år sedan sociala bin som liknar arten Apis.

På den baltiska östersjökusten har man funnit fossila bin inbäddade i bärnsten. De dateras till den tropiska perioden för ca 50 miljoner år sedan. Fossila bin, som levde för ca 25 miljoner år sedan, har hittats i Tyskland. De är mycket lika dagens bin, men i båda fallen är det utdöda arter. Antingen förmådde de inte anpassa sig till omgivningens betingelser eller också blev de instängda vid någon plötslig klimatisk eller geografisk förändring.

I den tropiska delen av Asien fortsatte utvecklingen av den sociala stekeln och för 50 miljoner år sedan framträdde två honungsbiarter av släktet Apis. Det var Apis dorsata och Apis florea, som båda byggde en vaxkaka i det fria. De existerar fortfarande men är begränsade till ett tropiskt eller subtropiskt klimat.

Långt senare finner vi två avancerade arter Apis cerana och Apis mellifera, som byggde i håligheter och med ett flertal kakor. De utvecklade förmåga att leva i ett tempererat klimat. När de i sin utveckling nådde ytterkanterna av det tropiska klimatområdet utvecklade de bildandet av vinterklot, förmåga att samla förråd för lång tid, temperaturreglering och ett dansspråk för kommunikation. De utvecklades vidare med en förmåga att sitta inne halva året utan att flyga ut för naturbehov. Denna utvecklingsfas inträffade ganska sent, kanske för endast en miljon år sedan.

Spridningen

Apis mellifera bildade störst samhällen. Den var den mest vitala, anpassningsbara och livskraftiga arten. Det var denna art som när den i sin utbredning nådde Himalaya fortsatte västerut. Dess förmåga till perfekt termostyrning öppnade vägen till tempererade klimat. En gren spred sig över hela den afrikanska kontinenten, där den delades upp i ett 25-tal raser, som anpassade sig till Afrikas olika klimatförhållanden.

Den andra delen av Apis mellifera drog vidare västerut och delades med tiden upp i fyra raser, som fann var sin geografiska vistelseort. Apis m. mellifera tog sig tvärs över Sahara, som då var savann, till Marocko och vidare till Iberiska halvön. Och mellan istiderna spreds den över hela den europeiska kontinenten upp till Mellansverige. Apis m. caucasica hamnade söder om Kaspiska Havet. Apis m. carnica hamnade på Balkan och Apis m. ligustica hamnade på Apenninska halvön.

Arten Apis mellifera har genom människans försorg spritts till alla världsdelar. Invandrare till den nya världen förde med sig bin från Europa. Honungsbin fanns inte naturligt i Amerika eller Australien. Det var de engelska och portugisiska mörka Mellifera som först fördes över Atlanten. Bina trivdes och förökade sig och spreds över hela kontinenten så att när senare nybyggare fortsatte inåt landet hade de hela tiden tillgång till honung från vildbin.

Nu följde århundraden av biflyttningar från land till land och från världsdel till världsdel. Före 1850 hade de europeiska biraserna inte blandats på grund av geografiska hinder. De asiatiska arterna levde sida vid sida utan att blandas. Inte ens deras parasiter vandrade över mellan arterna. De tre asiatiska biarterna var behäftade med var sitt kvalster. Cerana hade Varroa, Dorsata hade Tripilaelaps och Florea hade Euvarroa. De asiatiska bina kunde tillsynes leva ganska obekymrat med sina parasiter.

Flyttningen av bin blir ett stort problem

När det europeiska biet, Apis mellifera, exporterades till Asien visade det sig att de saknade motståndskraft mot kvalstren. Bina dog efter ett par år. De europeiska bina förde med sig yngelröta, säckyngel, kalkyngel och trakékvalster, som de asiatiska bina saknade motståndskraft mot. Detta orsakade en enorm katastrof. Inom stora områden har de asiatiska bina helt utrotats.

Ekonomiska intressen propagerar för import av europeiska biraser till Asien. De säljer bisamhällen, bekämpningsmedel, kupmaterial och utrustning. USA och EU har måst införa importstopp för kinesisk honung för att den innehåller höga halter av antibiotika och bekämpningsmedelsrester.

Flyttning av bin har blivit ett stort problem både lokalt och globalt. Varroakvalstret har genom flyttning av bin spridits till alla världsdelar utom Australien. Kvalstret har dessutom utvecklat resistens mot de flesta bekämpningsmedel. Men det är inte endast ohyra och sjukdomar som sprids. Bekämpningsmedelsrester i vaxmellanväggar från vaxrenserierna är inte ovanliga även i vårt land. Vid en viss mättnad kan pesticider vandra över i honungen. Forskare och seriösa biavlare klagar idag över att flyttningen och därmed bastardiseringen av raser har gjort att det är oerhört svårt att skapa lyckade korsningar och kombinationer.

Epilog

Broder Adam skrev att naturen inte avlade fram ett fullkomligt bi utan att detta överläts till den progressiva och målmedvetna biavlaren. Utgångsmaterialet var ett mångsidigt, livskraftigt och anpassningsbart bi. Det har fungerat i Australiens ökenklimat och övervintrat i Sibiriens arktiska kyla.

Erik Husbergs forskning från 1500-talet visar tydligt att även med minimal skötsel och enkla bibostäder kunde biodlingen ge en icke föraktlig avkastning. Både berömda biavlare och bygdegurus har använt sig av det slitna uttrycket "vi måste ha ett bättre bi". Vad har vi fått genom denna klåfingrighet? Nedlusade bin, som måste medicineras för att över huvud taget kunna överleva. Men det kan ju också ses så här: vilka fantastiska varelser! Även om de är nedlusade och drogade ger de fortfarande skördar.

Hjalmar Pettersson, Lyr

---

© Föreningen Nordbi - www.nordbi.org - senast uppdaterad 2004-06-19 23:10