KUNSKAP ÄR EN PROCESS

Varroatoleranta bin

Finns det egentligen några bin som uppvisar verklig varroatolerans? Ja, den frågan besvarades på bimässan i Örebro 8 okt 2005. Ja, sade professor Ingemar Fries då han redogjorde för sitt mångåriga biodlingsförsök på Gotland. Nej, sade bisjukdomskonsulent Preben Kristiansen senare på dagen i sitt föredrag om vad som håller våra bin friska.

Ingemar Fries har tidigare i Bitidningen redogjort för sina aktiviteter på Gotland. Hans försök där liknar de försök som tidigare utförts av biforskaren John Kefuss, som utvecklat bin som på egen hand klarar av att leva med varroan. Kefuss´ försök har ägt rum såväl i Frankrike som i Chile. Försöken i Chile har dock genomförts enligt en annan strategi än i Frankrike. Ingemar Fries hänvisade också till John Kefuss´ ”Bond”-försök i Frankrike (”Leva och låta dö”).

Strategin som Ingemar Fries använt har gått ut på att låta ett stort antal samhällen år efter år stå utan skötsel på en begränsad yta. Försökspersonalens insatser har i princip gått ut på att fånga och slå in de eventuella svärmar som lämnat de övervintrade samhällena, och att mäta kvalsterinfektionen med jämna mellanrum under försökets gång. Någon bekämpning har inte ägt rum.

En kraftig utslagning har förstås skett under årens lopp, men tvärtemot vad många kanske förväntade sig så har alla bisamhällen inte gått döden till mötes. Detta trots att döende samhällen måste ha släppt mängder med kvalster till de samhällen som ännu inte kommit till det stadiet (jfr reinvasion). Vilket stålbad! Ett antal bisamhällen lever dock fortfarande och det finns nu anledning att se med viss tillförsikt på framtiden för dessa bin. SLU börjar nu göra skäl för sina anslag. Bra gjort, Ingemar Fries!

Vägen till kunskap

Ingemar Fries kan nu sälla sig till det ökande antal biodlare/forskare som på fullt allvar anser sig ha åstadkommit bin som på egen hand klarar av att leva med Varroa destructor. Hur har detta kunnat bli verklighet? Ingemar Fries gav själv en del av svaret på den frågan. Kunskap är en process, sade han nämligen i sitt föredrag på mässan, och förtydligade sig genom att säga att det som är rätt idag kan vara fel i morgon och tvärtom. Våra åtgärder just nu baserar sig på de kunskaper vi har idag, men i takt med att vi vinner nya insikter kan vi bli tvungna att förändra våra strategier.

En annan av de intressanta saker som Ingemar Fries tog upp var hur mycket kvalster som det kan finnas i ett bisamhälle på hösten innan övervintringen erfarenhetsmässigt äventyras. Infektionsgraden kan faktiskt vara så hög som 35%. Det innebär att i ett bisamhälle som utvintrar, så kan det föregående höst ha funnits upp till 7.000 kvalster på 20.000 bin. Det är betydligt fler än vad vi förut trott var möjligt,och denna kunskap kan kanske få oss att välja andra metoder än tidigare för att komma tillrätta med kvalstret.

Olika bekämpningsmetoder påverkar bisamhället på olika vis, om detta är alla ense. Hur denna påverkan i sin helhet ser ut är ofta oklart. Vid några metoder, som inbegriper användning av något slags preparat, är det dessutom mycket viktigt att doseringen sker korrekt. I annat fall riskerar man bisamhällets framtid. Detta gäller i hög grad användningen av organiska syror. Doserar man för mycket är det mycket tydligt att bina tar skada. Doserar man för lite lyckas man inte ta livet av tillräckligt många kvalster.

Oklara samband

Många faktorer ingår således i den process som kan sluta med ett bisamhälles död, och det är inte alltid lätt att förstå alla samband. Sambanden kan vara oklara. Att försöka förstå dessa samband är en mycket bra början. Att låtsas som om sambanden inte finns måste vara felaktigt. Läran om samband (i naturen) kallas Ekologi! (” The totality or pattern of relations between organisms and their environment”, http://www.ecology.com/ ).

Ett bra exempel på oklara samband är den erfarenhet som relaterades i den artikel från Schweiz som publicerades i Bitidningens septembernummer. Den schweiziske biodlaren hade invintrat 100 bisamhällen. Enligt de rutiner som är vanliga i Schweiz hade 85 av dessa behandlats med organiska syror/essentiella oljor, några i kombination med pudersocker. De återstående 15 bisamhällena hade behandlats endast med pudersocker. Resultatet blev överraskande. De 85 bisamhällena dog under vintern, medan de 15 bisamhällen som endast och enbart behandlats med pudersocker överlevde. Vilka slutsatser kan man egentligen dra av denna erfarenhet, och är försöket överhuvudtaget intressant?

Varje försök som gör anspråk på att förklara ett oklart fenomen bör inte vara alltför kortvarigt. Schweizarnas försök kommer därför att fortsätta kommande år. Fram till att ytterligare data framkommit är vi hänvisade till att spekulera. Frågan om varför de 85 bisamhällen som behandlats med syror/oljor dog, är intressant. Den blir ännu mer intressant när man också känner till att de 15 bisamhällen som behandlats enbart med pudersocker överlevde. Hade de 15 överlevt helt utan bekämpning? Påverkade syrorna/oljorna de 85 bisamhällena på något annat sätt (negativt?) än att decimera antalet kvalster? Frågorna är berättigade, och för att få veta säkert måste vi avvakta ytterligare data.

Virusangrepp – operationen lyckades, patienten dog

En arbetshypotes måste man ändå ha. Att både organiska syror och essentiella oljor påverkar bisamhällen negativt är en tanke som framkastats mer än en gång, och detta kan nog sägas vara något mer än en arbetshypotes. Den skada som uppkommer vid användning av dessa kemiska ämnen tycks ha samband med binas allmänna motståndskraft och förmåga att motstå virusinfektioner. Detta bekräftades åtminstone delvis av Preben Kristiansen vid hans föredrag i Örebro 8 okt. Det bekräftades också i det Schweiziska försöket. Bin från de 85 döda bisamhällena skickades till ett bi-institut för analys. Det konstaterades att dessa bin dött av virusangrepp, inte av penetreringar av varroan eller av några andra skäl!

Om motståndskraften på detta sätt blivit nedsatt kan man lugnt utgå ifrån att bisamhället inför vintern inte på långa vägar kan tåla ett kvalstertryck på 35% (se ovan). Även om kvalstren reducerats kraftigt så kan det beskedliga antal som ändå kvarstår trots allt medföra allvarliga virusinfektioner. Det kan alltså komma att handla om att en situation där operationen lyckades, men patienten dog. Omvänt kan man antaga att om binas naturliga motståndskraft är intakt så kan förhållandevis höga kvalstertryck förekomma, utan att övervintringen äventyras. Detta skulle kunna vara en tänkbar förklaring till det schweiziska försökets lite överraskande utfall. Vi avvaktar alltså ytterligare data.

Pudersocker

I sitt föredrag under bimässan använde Preben Kristiansen förvånansvärt mycket tid till att klargöra att pudersocker inte hade tillräcklig effekt mot kvalstret, och riktade en hel del kritik mot innehållet i den andra artikel i septembernumret av Bitidningen som handlade om pudersocker, och som undertecknad skrivit. (Schweizarnas artikel förbigick han dock med tystnad). Utifrån den bärande undersökningen i artikeln (av Fakhimzadeh, en doktorsavhandling där Ingemar Fries var opponent) kunde man inte dra de slutsatser som skett, menade Preben Kristiansen. De data som framkommit visade på otillräcklig effekt mot kvalstret, ansåg han. Så som de framställdes av Preben Kristiansen såg de onekligen svaga ut, och om det förekommer brister i en undersökning är det verkligen viktigt att dessa avslöjas. I annat fall finns risk för felaktiga slutsatser.

Man bör som läsare vara medveten om att kontroversiella data inte är ovanliga. Något av det mest flagranta jag känner till är när man avser att påvisa eventuell tolerans/brist på tolerans/ mot varroa hos vissa stammar av bin. Detta kan ske genom att räkna kvalsternedfall/kvalstertryck hos testsamhällen och kontrollsamhällen. Testsamhällen är de samhällen som förmodas besitta tolerans, kontrollsamhällen är/skall vara/ andra, helst slumpmässigt, utvalda bisamhällen utan förmodad tolerans. Insamling av data som skett har i många fall tillmätts betydelse fast testsamhällen och kontrollsamhällen varit placerade i samma bigård, ibland till och med sida vid sida! I realiteten torde dessa data vara värdelösa på grund av en oundviklig utjämning av kvalsternivåerna mellan test- och kontrollsamhällen. Trots det har dessa data ändå fått utgöra grund för slutsatser. Det är viktigt att dessa ovederhäftiga undersökningar avslöjas. Där har vi alla ett ansvar. Preben Kristiansen bekräftade också i sitt föredrag i Örebro att reinvasionen är ett stort problem.

Fleråriga försök

Preben Kristiansen nämnde också att de övriga erfarenheter av pudersocker som jag relaterade till i min artikel utan undantag pågått under endast en säsong. Detta är felaktigt! Murrells´ och Dowdas´ aktiviteter med pudersocker har pågått under flera år, i Dowdas´ fall under många år och av ett flertal biodlare i Florida. Man nämner ingenting om att det hela fungerar dåligt, utan menar tvärtom att metoden tycks uppfylla sitt syfte. Finns ytterligare okända faktorer?

Vi tycks ha att göra med oklara samband som vi måste utreda ytterligare. Det kan handla om att sätta antalet fallna/kvarvarande kvalster i relation till den eventuellt minskade motståndskraft hos bina som preparatet/metoden kan orsaka (??Samhällen behandlade med organiska syror har låg tolerans mot kvalster, samhällen behandlade med pudersocker tål betydligt fler kvalster??) Det kan handla om att utröna om sättet att applicera pudersocker i bisamhället har betydelse för vilken absolut effektivitet som uppnås (Murrell har en helt annan teknik än Dowda, bl.a. med kraftig rök efter att sockret applicerats).

Slutligen kan det också handla om sockrets partikelstorlek, som ibland nämns som en faktor i sammanhanget. Många exempel/ erfarenheter visar att det kan falla mängder av kvalster från bisamhällen behandlade med pudersocker, (se bl.a. American bee journal nr 9 2005, sid. 715). Om dessa samhällen överlever (vilket i hög grad inträffar) och fungerar som vanligt, måste det vara intressant.

Det är för tidigt att säga att pudersockermetoden är en bekämpningsmetod som har otillräcklig absolut effekt, då ju denna effekt måste jämföras med vad bina, i en given situation, tål vad avser kvalsterantal, virus m.m. Det är möjligen också för tidigt att säga att den är en väl fungerande metod i alla situationer. Ytterligare data kan ge oss mer kunskap. Kunskap är en process , vad som är rätt idag kan vara fel i morgon, och tvärtom, precis som Ingemar Fries säger.

Det är uppenbart att flera saker måste redas ut innan pudersockermetoden kan förkastas. Åsikterna om metodens eventuella förträfflighet går kraftigt isär. Att bara räkna kvalster och bortse från allt annat räcker inte om analysen skall ske utifrån ett ekologiskt perspektiv! Överlevnad/fortlevnad är det väsentliga, enligt min uppfattning!

Kunskapsprocessen måste gå framåt

Många vill sätta ett frågetecken för pudersockrets effektivitet. Man anser att få kvalster faller vid en sockerbehandling, speciellt jämfört med syrabehandlingar. Det kanske är sant, men vi kan inte veta om det är alltför få kvalster som faller förrän ytterligare data föreligger. Det väsentliga är ju binas hälsa och överlevnad, inte att få ner mest kvalster. Det finns anledning att ställa frågan om inte syror i en del fall varit en del av förklaringen till de vinterförluster som rapporterats från olika håll i Europa, detta trots att många kvalster säkert föll vid behandlingarna.

På längre sikt är binas överlevnad med avseende på varroakvalstret en genetisk fråga. Fram till dess måste vi hålla våra bin vid liv, men vi måste samtidigt öka vår kunskap. Som alla har förstått är detta en process. Om kunskap är en process så är det en process som vi alla måste medverka i. Ingen får av prestigeskäl sätta sig på bakhasorna.

Sjukdomskommittén har här ett delikat uppdrag. Man måste förstås förlita sig på beprövade metoder i sina kontakter med biodlarna, men det är samtidigt viktigt att nytänkande uppmuntras. Vi har inte råd att stå stilla. Om sjukdomskommittén som utgångspunkt för sitt arbete har föreställningen att det inte finns (eller kommer att finnas) några varroatoleranta bin så är detta beklagligt. Detsamma gäller om man bortser från att behandlingsmetoder kan ha oavsiktliga och oönskade effekter. Biet och bisamhället är nämligen inte något statiskt, utan i hög grad en levande, anpassningsbar organism. Att bortse från den genetiska dynamiken, eller ekologiska förhållanden, leder till ett ofruktbart och endimensionellt sätt att betrakta verkligheten. Det leder absolut inte framåt, inte för sjukdomskommittén, inte för biodlarna, inte för någon.

Slutligen vill jag återigen trycka på det som just nu är viktigare än allt annat. SLU har nu äntligen officiellt erkänt att vi i Sverige har bin som är varroatoleranta. Det är något som vi har känt till ganska länge, liksom hur det går till att lyckas med detta konststycke, se den s.k. ”Förstudien” (se Bitidningen nr 11-12 2004, sid. 5-9) som Ingemar Fries inte har haft tid att kommentera. En dörr har öppnats som inte går att stänga. Att få fram bin på så kort tid, som så tydligt bättre tål varroan var väl värt allt besvär, eller hur Ingemar? Visst finns det bin som klarar varroan!

hälsar Per Ideström