RÄDDA Apis mellifera sicula!

Finns det bin som klarar av att leva med Varroa destructor utan att bekämpning behöver utföras? Ja, den frågan fick olika svar på bimässan i Örebro 8 oktober 2005. Ja, det finns det, sade professor Ingemar Fries i samband med att han redogjorde för sitt mångåriga försök på Gotland. Nej, det finns det inte, sade bisjukdomskonsulent Preben Kristiansen när han senare på dagen förklarade hur man med hjälp av syror kan hålla bina friska. Olika bud var det alltså. Globalt möter man ofta uppgifter om bistammar som motstår varroakvalstret. I American Bee Journal, nr 9, 2005 får vi ta del av hur man försöker rädda det ursprungliga biet på Sicilien, Apis mellifera sicula, en biras som klarar av att leva med kvalstret.

I Italien finns väl bara en biras, det Italienska biet, Apis mellifera ligustica? Jovisst har vi lärt oss att italienska bin är gula, eller hur? Ja, så enkelt är det faktiskt nu inte. I de nordostligaste delarna av Italien, i gränstrakterna mot Slovenien, förekommer korsningar mellan Apis mellifera ligustica och Apis mellifera carnica. Västerut, mot Frankrike, förekommer hybrider med det mörka västeuropeiska biet, Apis mellifera mellifera. Men det finns faktiskt ytterligare en, helt och hållet inhemsk, ras vid sidan av det gula italienska biet. På Sicilien fanns ursprungligen bara mörka bin av rasen Apis mellifera sicula, berättar Stephen Petersen. Artikelförfattaren, som är jordbruksrådgivare i Fairbanks, Alaska, försökte under en resa på Sicilien hitta exempel på öns traditionella biodlingsmetoder. Han hittade istället en av de mycket få drottningodlare som ägnar sig åt att rädda Apis mellifera sicula, Siciliens ursprungliga biras.

Som på så många andra ställen i världen består Siciliens bipopulationer av blandbin. Importer från fastlandet av Ligustica, Carnica, Caucasica och Buckfastbin har skett utan respekt för de inhemska binas värdefulla egenskaper. Importerna påbörjades 1930, och omkring 1980 hade bastarderna spritt sig till så gott som hela ön. De lokala biodlarna beskriver bastarderna som aggressiva, röveribenägna och slösaktiga. De företer heller ingen motståndskraft mot varroakvalstret.

Situationen på Sicilien är tyvärr mer regel än undantag. På mycket få platser i världen arbetar man seriöst i större skala med de ursprungliga biraserna. I bästa fall lyckas entusiaster skapa en fristad för ett begränsat material. Ibland har detta skett med myndigheternas goda minne, men ofta kan man få klara sig utan hjälp. I länder som Slovenien finns ett visst legalt skydd mot importer, men illegalt finner ändå främmande raser vägen in. Buckfastodlare är nu dessutom av ren experimentlusta i färd med att förstöra Carnicapopulationen i Österrike. Det senare fick vi klara bevis för under Bimässan i Örebro. Horst Preissl från Österrike föreläste nämligen om hur han importerade bin av Anatolica-ras från Turkiet till Österrike.

1988 påträffade en biodlare vid namn Carlo Amodeo tre bisamhällen med mörka, lugna bin i en ödebigård 20 km väster om Palermo på Sicilien. Dessa bin var inte bara märkvärdiga på grund av sin fredlighet, utan även för att de hade överlevt spridningen av varroakvalstret som hade svept bort alla vildbisamhällen och även många samhällen som sköttes av biodlare på ön. Carlo skickade prover till professor Pietro Genduso på Universitetet i Palermo, som kunde konstatera att biproverna i genomsnitt var 90% ”rena sicula”. Dessa tre samhällen blev flyttade till Ustica, en liten ö 52 km norr om Palermo, där det tidigare inte fanns några bin.

Bimaterialet förökades och selekterades för att bli så rent sicula som möjligt, och bisamhällen flyttades så småningom också till Filicudi, en annan bifri ö som ligger nordost om Palermo.

2002 var Carlo Amodeo den enda av myndigheterna erkände drottningodlaren av Apis mellifera sicula. Han håller 20 bisamhällen på Ustica, 60 stycken på Filicudi och 15 – 20 på Sicilien, bl.a. några nära sitt hem i Termini Imerese.

Det Sicilianska biet bygger snabbt upp sina samhällen på våren. Petersen uppger faktiskt att yngelsättning och drag förekommer året runt, vilket inte är så konstigt med tanke på Siciliens subtropiska klimat. Petersen nämner också att röveri nästan aldrig förekommer bland Sicilianska bin, men att bina också är mycket noga med att bevaka sina förråd, även om de samtidigt är mycket godmodiga. Bina är sparsamma, väl anpassade till den lokala floran och goda honungsproducenter.

Broder Adam nämner i sin bok ”På jakt efter de bästa bistammarna” att det Sicilianska biet är mycket nära släkt med Apis mellifera intermissa som förekommer i nordafrika. Broder Adam drog slutsatsen att sicula måste vara ett långlivat och vitalt bi för att kunna överleva de torrperioder som förekommer. Han trodde också att torrperioderna fick yngelsättningen att upphöra. De Sicilianska binas obenägenhet för röveri betraktade han som en mycket värdefull egenskap.

Det Sicilianska biets mest spektakulära egenskap är dock dess förmåga att motstå Varroa destructor, utan att man behöver behandla bisamhällena.

Amodeo Carlo´s teknik för att underhålla motståndskraften påminner om de försök som genomförts av forskaren John Kefuss (Kefuss et al 2004). Bisamhällena infekterades med kvalster på ett sådant sätt att kvalsternivåerna utjämnades på en hög nivå. Sedan fick den naturliga selektionen sköta resten. Ingen behandling förekom. Kefuss valde att kalla metoden för ”Bond-metoden” efter James Bond-filmens titel ”Leva och låta dö”. Alla som närvarade vid NordBi-konferensen i Östersund 2004 minns säkert att jag där gick igenom hur Kefuss, och vi själva, skapar varroatoleranta bin.

Petersen resonerar lite grann om termerna ”resistens” och ”tolerans”. Med resistens menas vanligen att en organism inte kan infekteras över huvudtaget. Tolerans brukar betyda att kliniska symptom inte kan utvecklas. Ett varroatolerant bi har förstås kvalstret, men besväras inte av det. Det är alltså varroatoleranta bin som vi kan förvänta oss vid en selektionsprocess, en process där icke ändamålsenliga gener måste elimineras. Det kan medföra att alla bisamhällen inte kan räddas. Den naturliga selektionen kräver sin tribut. Utan selektion – inget framåtskridande. Så har det alltid varit.

På Bi-mässan i Örebro 8 oktober 2005 redogjorde professor Ingemar Fries för sitt mångåriga försök på Gotland. Han sade sig ha tillämpat Kefuss´metod, och han kunde intyga att den fungerade. På Gotland finns nu bin som inte längre besväras av Varroa destructor. Man bör lägga märke till att försökspersonalen huvudsakliga ansträngningar har varit att fånga svärmar, och att med jämna mellanrum fastställa kvalsterinfektionen. Bin som överlevde vintern kunde ha så hög kvalsterinfektion som 35%!!

Mot bakgrund av ovanstående, och med tanke på vad vi känner till sedan tidigare är det anmärkningsvärt att bisjukdomskonsulent Preben Kristiansen håller i med att hävda att det tyvärr inte finns några varroatoleranta bin. Alltför många bevis finns tillgängliga för att en sådan ståndpunkt skall framstå som trovärdig - och det handlar långtifrån endast om anekdoter. Vi vet att det finns toleranta bin, och vi vet dessutom hur man gör för att skapa dem. Så är det.

Naturen och dess biraser

Vi människor har vant oss vid att ständigt och jämt anse oss veta bättre än naturen. Det gäller inte minst biodling och honungsproduktion. Att naturen, i motsats till människor, på ett ojämförbart effektivt sätt beaktar alla, ur överlevnadssynpunkt, relevanta faktorer är mycket tydligt. Obarmhärtigt sållas de icke funktionsdugliga generna bort från populationen. Om naturen får verka relativt ostörd så kan det gå fort att nå målet. Om vi människor lägger oss i processen så kan det dröja väldigt länge.

Biodlarna behöver i högre utsträckning än vad som skett närma sig problemet med ödmjukhet och respekt. Ödmjukhet inför vad naturen kan åstadkomma och respekt för de naturliga biraserna och det sätt på vilket de har anpassat sig till olika lokala förhållanden, inklusive kvalster av olika typer. Naturen avlar inte för maximal honungsproduktion, det är sant, den saken får vi ordna själva. Däremot har naturen gjort ett mycket gott förarbete som vi knappast kan kopiera även om vi skulle försöka aldrig så mycket. De lokala, naturliga biraserna har ett existensberättigande som inte kan ifrågasättas. De utgör en omistlig resurs och måste skyddas mot oförstånd, kortsiktigt tänkande och marknadskrafter som, i många fall, är ett utflöde av mänsklig ofullkomlighet. Tack och lov räddades det Sicilianska biet i absolut sista stund!

Länge leve de naturliga biraserna, länge leve det sicilianska biet, Apis mellifera sicula!